Från 100 till 0. Och där tänker jag stanna.
Kategori: Livet
Igår var en hiskelig dag. Trots en långpromenad i det fina reservatet lyckades jag inte riktigt vända till mig själv. Vilket är relativt ovanligt. Har vanligtvis en synnerligen god förmåga att dra mig upp alldeles själv när jag känner mig låg. Och mitt humör brukar alltid lossna till det bättre vid närkontakt med vacker natur. Den här gången blev promenaden dock mest ett projekt att sätta ena benen före det andra. I syfte att ta sig framåt.
Kungen gjorde givetvis det han kunde. Såg nogsamt till att inte haka på mina sura kommentarer. Plockade undan efter sig hemma. Stilade upp sig för en utekväll på stan. Han är jäkligt snygg när han gör det. Till min stora förtjusning. Mysmiddag på restaurang stod på agendan. Som planerat. Iallafall i princip. Biobesöket ställde vi in. De filmer som för närvarande visas kändes riktigt inte aktuella. Den godbiten sparar vi således till ett annat tillfälle.
Middagen blev dock sådär. Restaurangen vi hade tänkt oss var redan fullbokad. Tyvärr. Så vi fick nöja oss med alternativ två. Ett högljutt, skränigt och ganska rörigt ställe. Vilket inte riktigt föll någon av oss på läppen. Min mat var dyr och slabbig. Kungens hörselgångar fick sig en rejäl genomkörare. Ett ställe på nivån sisådär ok. Om man vill endast vill dricka öl. Ty samtal i normalt tonläge fanns dessvärre inte på kartan. Kvällen blev således inte alltför lång. Vi var hemma i god tid. Till följd att inatt har jag lyckats få ihop hela tio timmar tillsammans med John Blund. Välbehövligt. För idag känns allt mycket bättre.
Jag gillar att veta vad saker och ting beror på. I det här fallet är mitt humör svåranalyserat. Obalans är det närmaste en förklaring jag kommer. Alltför mycket att göra. Alltför lite fritid. Något för lite socialt umgänge på veckorna. Vilket givetvis är en direkt följd av ett hysteriskt resande och en hel del inbokade hotellnätter. I ensamhet. On the road. Inte alltid så roligt som det kan låta. Jag är som sagt något less på min tillvaro. Där lugnet lyser klart och starkt med sin konkreta frånvaro. Suck.
Så mycket att göra, posttraumatisk chock efter den juridiska maran och obalans i vardagen kryddat med en stor dos av kontrollbehov verkar vara ingredienserna i surpillerna som jag bevisligen har knaprat i mig i en månads tid. Kanske är det dags att lära sig att släppa taget lite. Jag behöver möjligtvis inte ha koll på precis allt. Vilket Kungen har försökt förklara för mig. Han finns ju där. Och även om han inte kan vara precis lika petig som jag i precis allting, så gör han sannerligen sitt bästa. Saker blir gjorda. Ansvar tages verkligen. Om än inte riktigt i min takt. Alla behöver inte gå från noll till hundra och tvärtom på en konstant basis. Vilket jag kanske inte heller kan begära. Och kanske är en långsammare takt i längden sund. Resultatet blir ju bevisligen ändå detsamma.
Dags att tagga ner således. Och ge min omvärld lite tilltro. Helt enkelt. Jag behöver kanske inte ha ett finger med i spelet gällande precis allt. Bara förlita mig på att andras sätt att göra saker också funkar. Riktigt bra dessutom. Jag borde således kunna ta det lite lugnt. Ska göra mitt bästa för att försöka. Det behöver jag. Troligen. En insikt så god som någon. Och sannerligen bra att lära sig till slut. Vid pushing 40. På tiden. Han är ruskigt bra, min kung. Jag är väldigt glad att jag har honom. Han finns där. Även när jag är låg. Och har svårt att se det ljusa i tillvaron. Även om jag inte alltid säger det hjälper han mig att vända. På sitt eget speciella sätt. Det här måste vara kärlek i sin sanna form. Något att fokusera på och glädjas över. Jag ska försöka.
Även idag är vädret ljuvligt. Vi gör ett nytt försök. Med reservatet. Idag borde humöret således banne mig vända. Ser fram emot det. Och en spakväll i badrummet. Den här söndagen borde bli bra. Håller en tumme och vänder nu ansiktet mot solen.
