Absurd normalitet, jag vet.
Kategori: Livet
Har jag sagt att jag ska skriva åtminstone någon gång i veckan så har jag. Det kan eventuellt innebära att några kommande texter inte blir speciellt innehållsrika. Allt beroende på dagsform. Och hur mycket jag vill dela med mig av.
För just nu är jag inne i en period som till stora delar innefattar framtidsplanering. Sådant som kan komma att spela stor roll för hur livet framgent ska se ut. Detta samtidigt som jag är ganska frustrerad. Ty i mångt och mycket gäller planerna sådant som är svårt att styra över.
Det jag med säkerhet vet är att jag måste ta tag i inom en ganska snar framtid är det här med födelsedagskalas. Vilket skrämmer mig. Vill jag ha ett? Svar ja. Eller, snarare kanske. För visst, jag skulle inte ha något emot att köra hela racet fullt ut. Långbord, tal och ståhej. Problemet är bara var vi ska vara. Ett eget sommarställe hade löst det. Dessvärre gick det för tillfället enda intressanta objektet oss förbi. En annan lösning kommer således att krävas.
Om jag vill hyra lokal här i Stockholm så måste den bokas nu. As we speak. En uppsjö av fina offerter finns i min mailbox. Jag har bara lite svårt att bestämma mig. Tema, vill jag ha det? Catering eller köra på min egen buffé? Hur många personer kommer att vilja fira just mig så hur stor lokal ska jag boka? Dessutom måste inbjudningar skickas ut. Jag vill gärna bjuda in så många som det bara går. Vänner från förr (ja C, jag vet att du läser detta - och blir det något är du självfallet inräknad i den skaran!), vänner från mittemellan och vänner från tiden i Stockholm och Sundsvall.
Jag vill således ha partaj. Men i samma veva som jag peppar upp, kommer även tvivel blandat med ett stänk av rädsla. För kanske man inte kan kräva att gäster ska ta sig tid att resa långt bara för min skull. Barnvakter ska ordnas, hotell behöver betalas. Så därför undrar jag ofta - kommer någon att vilja fira mig överhuvudtaget? Det sista skapar smärre panik i min kropp. För tänk om ingen vill komma. Jag kanske inte alls är prioriterad bland folket som jag gillar. Det skulle verkligen kännas jobbigt. Det ultimata förödmjukelsen. Vill jag verkligen utsätta mig för det? Svaret är fortfarande ja. Eller, snarare kanske.
Jag har läst lite om ämnet på nätet. Det sistnämnda är tydligen ingen ovanlig känsla. Många med mig har den typen av tankar. Varför är oklart, men det verkar ligga i människans natur. Vilket lugnar mig något. Jag är inte onormal i det här fallet. Såklart kommer folk att komma. Otaliga är de fester jag själv rest långt för att kunna närvara vid. Glatt har jag betalat flyg- och tågbiljetter och bokat in mig på hotell. Rest med buss och taxi både till och från festen. Skrivit tal och sjungit sånger. Så varför skulle andra välja att inte göra det för mig? Hur vanlig känslan än är, är den fortfarande något absurd. Och jag vet det.
Märker även på nätet, samt på mina inkomna offerter, att fyrtio är relativt ovanligt att fira. Så kanske kan jag dra ut på planeringen i hela tio år till. Jag ska fundera i veckan. Leka med tanken. Samt om endast tolv dagar begrunda saken vidare över en paraplydrink på Tobago tillsammans med min fina vän Jämtinnan. Hon brukar ha god inverkan på min själsliga balans, och svar på det mesta. Tack och lov för det.
Ikväll ska jag dock ägna mig åt annat. Fundera över veckans kommande intervju, nedsjunken i ett väldoftande badkar. Mota bort tankar kring sådant som jag inte kan skjuta upp i tio år till. Köra igenom mitt meditationsprogram tills fingrar och tår har blottnat upp totalt. Idka lite mindfulness och njuta av att en skön helg precis har börjat. Och när jag är klar med det beräknar Kungen att vara färdig med kvällens tenta. Då blir det mys. Välförtjänt och välbehövligt.
Faktum är att det är ganska skönt med fredag idag. Och jag är stolt över min Kung.
