Tragedin Livet.
Kategori: Livet
Det här inlägget började skrivas utan att jag var säker på att det någonsin skulle publiceras. Vid närmare eftertanke insåg jag dock att ingen läser den här bloggen förutom jag, så därav känns det ok att trycka ut följande tankar i flödet. Troligen är det bra för mig att ta upp den här ventilen igen, kanske inte. Vi får se.
Vi är nu precis en vecka in på ett nytt år, något som borde vara peppande och motiverande, men sällan har jag känt mig så förvirrad som nu. Jag behöver en riktning, och just nu saknas det. Jag är i stort behov att sortera. Kanske är det därför som jag efter ett år av tystnad dammar av den här bloggen igen.
Det här med flow är en intressant företeelse. Så länge jag kan minnas, eller åtminstone under mitt vuxna liv, har årens guldkant bestått av flow. Saker brukar lösa sig till det bästa, och mina "bumps on the road" brukar inte vara så kraftiga att de riskerar att spränga sönder mina däck. Det har dock varit några riktigt jävliga år med start vintern 2012 och fortsättning under hela 2013;
Jobbmässigt tog jag över en riktigt underlåten region och lyckades med stor kraft att styra in den på rätt köl, och på det privata planet upptog process Hyresnämnden merparten av min lediga tid.Det positiva är att jag blev sambo. Dock var arbetsmarknaden inte öppen för en person till, så Kungen ägnade sig åt studier och ströarbete. Framtiden kändes överlag ytterst osäker och oklar. Att jag inte gick in i väggen under det här året är en gåta. Allt det här har jag redan skrivit om i den här bloggen.
2014:
Året då livet till en början vände för att sedan falla platt lagom till hösten. Jag gjorde en långresa med en god vän i februari samt avancerade ordentligt i karriären under våren. Vi började prata barn, Kungen och jag, och tog även steget till IVF-utredning. I juni fick Kungen heltidsjobb och då köpte vi sommarställe, och under juli-augusti var humöret kring bebiseriet på topp. Vi hade ju fått hjälp, vad kunde då gå snett? Augusti fyllde jag 40 vilket firades med en brakfest i mysig lokal på Södermalm. Jag startade en ny blogg med inrikting på mat och smarta vardagstips. Det var några extremt trevlig månader, som tyvärr inte varade hela året ut. September satte vi nämligen in ägg nummer 1 som inte fastnade. Och i oktober kom det chockartade beskedet att min befattning skulle försvinna i hela Europa. I november förlorade jag körkortet i en månad, och tröstade då mina sorger genom att tillsammans med en annan god vän semestra i Lissabon. Resan var underbar och behövdes sannerligen. Dock lyckades jag inte rycka upp mig själv till en vanlig nivå, och i december var depressionen ett faktum även om jag lyckades mästra den utan att klappa ihop totalt.
År 2015 skulle inte visa sig bli så mycket bättre det heller;
Jag hade riktigt svårt att gå tillbaka till min gamla tjänst när min högre chefsbefattning togs bort från organisationsschemat. Organisationen som sådan kunde dessutom inte ha skött hanteringen sämre, och det mesta kändes faktiskt nattsvart. Åter igen fick jag hand om en till stora delar missskött region, avskedade ett antal personer och anställde nya. Jag tänker inte gå djupare in i ämnet än så, men tro mig när jag säger att få saker har gynnat mina försök att skapa mig nytt engagemang. Hela två terapeutbesök fick det bli, där jag i egenskap av gammal arbetsnarkoman fick hjälp att hantera hur man kan jobba utan att vara högengagerad. I mars åkte Kungen, jag och ett kompispar på en härlig resa till Rom och i april blev vi äntligen gravida. Jag startade en tredje blogg kring graviditetens skeden, och åkte med mamma till Frankrike på en veckas författarkurs. Det kändes som att livet kanske började ljusna något. Lyckan blev dock kortvarig. I början av juni kom nämligen vårt första missfall. Chock, sorg, vantro. Vad hände? Vi hade ju fått så god hjälp... Jag sövdes och skrapades. Trauma. Vi mobiliserade om oss, Kungen och jag, och lade fokus på att ha en härlig sommar med flertalet vänner på besök. Konserter, festivaler och allmänt mysig samvaro radade upp sig som ett glänsande pärlband. I augusti tog vi så nya bebistag, och blev glädjefyllt nog åter gravida under hösten. Tyvärr klarade sig pluppen inte längre än nio veckor i magen, så i oktober tog kroppen hand om det själv - allt mitt under en högintensiv arbetsperiod. Jag dog en smula inombords och tog således handfast även död på graviditetsbloggen. Det är nu bara två månader sedan. I början av december fanns äntligen utrymme för mig att pusta ut jobbmässigt, och då slog givetvis depressionen åter in med kraft. Jag fick mer tid att tänka, mer tid att känna. Men vart fan är jag egentligen på väg?
Så nu sitter jag alltså idag här i lägenheten och saknar mål och syfte med tillvaron. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne även över vem som aktivt väljer att stötta mig utan att jag specifikt ber om det. Kungen, min närmaste familj och en handfull nära vänner är såklart grymma. Jag har dock beslutat mig för två saker: i januari ska jag på allvar ta tag i det här med nikotinberoendet, och jag kommer bara att lägga krut och engagemang där jag får mer än spår av aska tillbaka. Hur det kommer att ta sig uttryck vet jag ännu inte. Jag behöver definitivt tid för mer återhämtning innan nästa slag kommer, så mycket står klart. Hur som haver var det skönt att skriva av sig lite. Kanske känns tillvaron ljusare redan ikväll eller som senast imorgon.
