Från noll till hundra och tvärtom

Som genom ett trollslag känns allt mycket bättre idag. Jag hade bevisligen ett stort behov av att få skriva av mig lite, och här kan jag verkligen imponeras av bloggandets kraft. För även om jag skriver relativt ofta på en annan blogg, så finns där inte utrymme för personlig navelskådning. Det finns det dock här.

 

Igår kväll pratade vi en hel del, Kungen och jag, och bestämde planer för helgen. Den kommer att bli riktigt mysig och är precis vad jag behöver just nu. Den här morgonen sov jag ut ordentligt och steg inte upp ur sängen förrän kl 08:30. Superskönt. Har jobbat undan allt som behövdes för att avsluta den här veckan med ett gott samvete, och har även planerat in möten och hotellnätter ända in i februari. Lyxade till det rejält genom att stänga ner datorn lagom till lunch till förmån för att träffa en god vän och hennes nyfödda bebis. Hämtade upp sushi på vägen, och myste sedan i en dryg timme i hennes soffa med en liten plutt i knäet. Obeskrivlig känsla att få hålla i något så litet och varmt. Avslutade med kaffe på café innan jag åkte hem vid tvåtiden. Min vän är så bra, och hennes sällskap idag var guld värt.

 

Det är inte bara jobb som nu är inbokat. Frukost- och lunchdejter, middagar och till och med en helgkurs i Feng shui väntar under vårvintern. På söndag ska jag och Kungen plugga spanska, och till veckan flyttar mina föräldrar hit till Stockholm. Förvisso har det snöat idag så landskapet är täckt av en vit fluffig matta, men tror inte att det är den enda anledningen till att 2016 känns betydligt ljusare idag. Det verkar bli en fin vår trots allt, bara jag tar mig tid att sova ut lite oftare.

 

 

Det här inlägget började skrivas utan att jag var säker på att det någonsin skulle publiceras. Vid närmare eftertanke insåg jag dock att ingen läser den här bloggen förutom jag, så därav känns det ok att trycka ut följande tankar i flödet. Troligen är det bra för mig att ta upp den här ventilen igen, kanske inte. Vi får se.

 

Vi är nu precis en vecka in på ett nytt år, något som borde vara peppande och motiverande, men sällan har jag känt mig så förvirrad som nu. Jag behöver en riktning, och just nu saknas det. Jag är i stort behov att sortera. Kanske är det därför som jag efter ett år av tystnad dammar av den här bloggen igen.

 

Det här med flow är en intressant företeelse. Så länge jag kan minnas, eller åtminstone under mitt vuxna liv, har årens guldkant bestått av flow. Saker brukar lösa sig till det bästa, och mina "bumps on the road" brukar inte vara så kraftiga att de riskerar att spränga sönder mina däck. Det har dock varit några riktigt jävliga år med start vintern 2012 och fortsättning under hela 2013;

 

Året då livet till en början vände för att sedan falla platt lagom till hösten. Jag gjorde en långresa med en god vän i februari samt avancerade ordentligt i karriären under våren. Vi började prata barn, Kungen och jag, och tog även steget till IVF-utredning. I juni fick Kungen heltidsjobb och då köpte vi sommarställe, och under juli-augusti var humöret kring bebiseriet på topp. Vi hade ju fått hjälp, vad kunde då gå snett? Augusti fyllde jag 40 vilket firades med en brakfest i mysig lokal på Södermalm. Jag startade en ny blogg med inrikting på mat och smarta vardagstips. Det var några extremt trevlig månader, som tyvärr inte varade hela året ut. September satte vi nämligen in ägg nummer 1 som inte fastnade. Och i oktober kom det chockartade beskedet att min befattning skulle försvinna i hela Europa. I november förlorade jag körkortet i en månad, och tröstade då mina sorger genom att tillsammans med en annan god vän semestra i Lissabon. Resan var underbar och behövdes sannerligen. Dock lyckades jag inte rycka upp mig själv till en vanlig nivå, och i december var depressionen ett faktum även om jag lyckades mästra den utan att klappa ihop totalt.

 

År 2015 skulle inte visa sig bli så mycket bättre det heller;

Jag hade riktigt svårt att gå tillbaka till min gamla tjänst när min högre chefsbefattning togs bort från organisationsschemat. Organisationen som sådan kunde dessutom inte ha skött hanteringen sämre, och det mesta kändes faktiskt nattsvart. Åter igen fick jag hand om en till stora delar missskött region, avskedade ett antal personer och anställde nya. Jag tänker inte gå djupare in i ämnet än så, men tro mig när jag säger att få saker har gynnat mina försök att skapa mig nytt engagemang. Hela två terapeutbesök fick det bli, där jag i egenskap av gammal arbetsnarkoman fick hjälp att hantera hur man kan jobba utan att vara högengagerad. I mars åkte Kungen, jag och ett kompispar på en härlig resa till Rom och i april blev vi äntligen gravida. Jag startade en tredje blogg kring graviditetens skeden, och åkte med mamma till Frankrike på en veckas författarkurs. Det kändes som att livet kanske började ljusna något. Lyckan blev dock kortvarig. I början av juni kom nämligen vårt första missfall. Chock, sorg, vantro. Vad hände? Vi hade ju fått så god hjälp... Jag sövdes och skrapades. Trauma. Vi mobiliserade om oss, Kungen och jag, och lade fokus på att ha en härlig sommar med flertalet vänner på besök. Konserter, festivaler och allmänt mysig samvaro radade upp sig som ett glänsande pärlband. I augusti tog vi så nya bebistag, och blev glädjefyllt nog åter gravida under hösten. Tyvärr klarade sig pluppen inte längre än nio veckor i magen, så i oktober tog kroppen hand om det själv - allt mitt under en högintensiv arbetsperiod. Jag dog en smula inombords och tog således handfast även död på graviditetsbloggen. Det är nu bara två månader sedan. I början av december fanns äntligen utrymme för mig att pusta ut jobbmässigt, och då slog givetvis depressionen åter in med kraft. Jag fick mer tid att tänka, mer tid att känna. Men vart fan är jag egentligen på väg?

 

Så nu sitter jag alltså idag här i lägenheten och saknar mål och syfte med tillvaron. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne även över vem som aktivt väljer att stötta mig utan att jag specifikt ber om det. Kungen, min närmaste familj och en handfull nära vänner är såklart grymma. Jag har dock beslutat mig för två saker: i januari ska jag på allvar ta tag i det här med nikotinberoendet, och jag kommer bara att lägga krut och engagemang där jag får mer än spår av aska tillbaka. Hur det kommer att ta sig uttryck vet jag ännu inte. Jag behöver definitivt tid för mer återhämtning innan nästa slag kommer, så mycket står klart. Hur som haver var det skönt att skriva av sig lite. Kanske känns tillvaron ljusare redan ikväll eller som senast imorgon.

 

 

Det känns som att det nu börjar bli hög tid för ett livstecken. Inte för att jag har något vettigt att skriva om, utan snarare tvärtom. Just nu är det pulver i luften. Väldigt mycket pulver, och de giftiga partiklarna tränger enkelt igenom min vanligtvis stormsäkra skyddsmask. Det är trist.

 

Hösten har varit fin. Bra väder, vilket det fortfarande är. Min egen 40-årsfest var underbar, och det har gått väldigt bra på jobbet. Jag har känt mig så glad och stolt. Ända fram tills nu. Organisationsförändringarnas vind sveper nämligen åter genom korridorerna för tillfället. Flera förlorar jobben runt omkring mig. Engagerade och driftiga personer med väldigt mycket kompetens får gå. Det är fruktansvärt tråkigt. Jag är tack och lov inte en av dem, men förändringarna har även drabbat mig. Min chefslinje försvinner om två veckor. Vilket innebär att mitt gamla jobb har erbjudits mig i detta skede, och jag har givetivs tackat ja. Dock med stor sorg i hjärtat.

 

Mitt gamla jobb är förvisso ett toppenjobb. Jag har älskat det, och kommer absolut att gå in och rocka skiten ur regionen igen. Men det innebär även att allt det bra som jag och mitt fina team tillsammans har börjat att bygga försvinner nu. Mina killar är inte nöjda och jag själv är verkligen inte nöjd. Detta trots försäkran från den absoluta toppen om att jag har visat mig vara fantastiskt duktig på det jag gör. Om jag fått en krona för varje tomt löfte om kommande möjligheter som jag har fått under de senaste veckorna, skulle jag vara stormrik idag. Istället är jag arg, på det mesta om jag ska vara ärlig. Just nu handlar det mesta om navelskådande och om att snabbt finna ett sätt att hitta tillbaka till engagemanget och glädjen.

 

För möjligheter finns, men var vet jag inte. Därför söker jag. Överväger och undersöker. Jag är arg, det innebär inte att jag är livegen. Pulvret i luften behöver sannerligen lägga sig snart.

 

 

Snart vankas nämligen fyra härliga veckor med ledighet, sol och bad. Framför allt i stugan. Vi kommer att ha lunchgäster redan på lördag. Helgen därefter är övernattningsfrämmande inbokat. Och veckan efter det kommer mina kära föräldrar på besök. Trevligt. Jag längtar. Kanske får jag även tid att blogga lite mer. Exempelvis om den underbara vecka jag nyss har spenderat tillsammans med Kungen hemma i Schtaan. Om de två fabulösa födelsedagskalasen vi gästade, och om familjens något oväntade flyttplaner.

 

Sådant lyx som privata funderingar blir dock en senare fråga. Vilken kommer att prioriteras mer nogsamt med start om endast 11 effektiva arbetstimmar.

 

 

Senast jag skrev några rader hade våren precis kommit till Stockholm. Idag jobbar jag hemma med en härlig sommarvy utanför mitt vardagsrumsfönster. Jag älskar det. Och behöver det. För åter igen är jag ganska trött. Även om anledningen är positiv.

 

1 april klev jag nämligen på min nya tjänst. Den har inneburit det mesta från budgetanalys och avsättningar till helgkampanjer och målsättningssamtal med mina killar däremellan. Jag har varit två gånger i Malmö, tre gånger i Göteborg samt tre dagar inklusive restid på konferens i Oslo.

 

Vi har haft trevligt helgbesök à la min mor, Kungen och jag, Vidare har vi varit på en hel del stugvisningar vilket resulterar i att vi redan imorgon blir lyckliga ägare av ett eget sommarparadis. Där ska vi spendera helgen i lugn och ro. Grilla, tvätta husfasaden samt sopa mossa från tegelpannorna. Förbereda för en härlig semester med gräs mellan tårna helt enkelt. Känns skönt. Äntligen!

 

Vidare har vi spenderat dessa månader med att fira tvåårsdagen med en långhelg i Riga, samt spenderat en helg på Gotland. Torsdag till lördag förra veckan hade jag de två härliga flickorna från förr på besök. Mysigt. Intog Stockholm Fields på Gärdet i fredags och rockade nöjt loss till både Ghost och Metallica. Njutbart. Dock känns det i kroppen. Den är trött. För trots att jag har tankat kärlek och energi hela helgen, strejkar den nu lite genom att byta plats på samtliga av sina beståndsdelar. Vilket gör att jag är fullkomligt utpumpad men trots det har svårt att sova. Knepigt.

 

Idag tar jag det därför väldigt lugnt. Kurerar min irriterande snuva genom att dricka fruktsmoothies och jobba hemifrån. Det kommer indeed att bli en skön sommar.

 

Idag har jag klippt mig ungefär lika kort som detta inlägg. Fortsättning följer imorgon.

 

Godnatt.

 

 

För återkoppling - jag hann till bilen före lapplisorna i fredags, tack och lov.

 

Nu åter hemma efter en härlig tjejhelg i mysiga Tomelilla. Vi var sju glada rackare som intog huset i fredags. Tre av oss flög tillsammans från Bromma, tre av oss samåkte i bil från västkusten, och en av oss var redan på plats eftersom hon de facto äger sommarhuset. Eller ja, hennes familj vill säga. En helg med mycket god mat, vin, skratt och prat. Som alltid laddar jag batterierna rejält i det sällskapet.

 

Lördag förmiddag spenderade vi på ML Borstteknik. Efter en genomgång av ägaren, shoppade vi loss i butiken. Så i vårt kök hänger nu en diskhandduk i tyg med fint fjärilsmönster, och en grön diskborste står väl placerad under diskbänken. Enligt utsago ska båda dessa atteraljer hålla i flera år, och ersätta gängse produkter såsom Wettextrasor och billiga månadsdiskborstar. De behöver tvättas och kokas ofta, that´s it. Således går de väl in i mitt miljötänk. Det ska bli spännande att se om de håller vad de lovar.

 

Dagen bjöd vidare på kräftsmörgås till lunch på prisbelönt  Olof Victor, samt en promenad längs med havet vid Sandhammaren. Därefter var det dags för middag på den mycket pittoreska och av White guide rekommenderade, pizzerian Friden, beläget precis mitt i ingenstans på Österlen. Idag hann vi med en ljuvlig långfrukost innan det var dags att packa ihop för helgen och slutligen åka hem.

 

Kungen och Svarta pärlan hämtade mig på Bromma flygplats. Jag har nu blivit bortskämd med att få njuta av Kungens pasta med köttfärs, har gottat mig i badrummet med hemmaspa, och nu är det hög tid att bänka sig framför söndagsfilmen. Det är med andra ord sannerligen inte illa att vara hemma heller. Jag är verkligen lyckligt lottad. Det här har varit en synnerligen bra helg.

 

 

Efter en vecka med både förkylning, tjänsterresa till Norrköping och en hel del administrativa göromål, börjar det nu närma sig helg. Känner mig pigg, glad och stark. Ikväll lyfter planet mot Malmö för en härlig tjejkväll i pittoreska Tomelilla på Österlen. Men först ska en långsitting i mötessalen på jobbet avklaras och några mail besvaras. Därefter bär det av.

 

Dagens stora utmaning är att göra sig klar i tid denna morgon. För kl 8:00 pricktid sätter de igång här ute. Lapplisorna. För på min gata får man gärna parkera gratis. Förutom på fredagar. Något jag inte tänkte på när jag glatt krånglade in min Svarta pärla mellan två andra bilar där det igår fanns plats. Ett otyg det där. För i vinter lyser snön kritvit med sin frånvaro. Backen är bar. Mig veterligen står ingen sandsopare på plats runt hörnet för att genomföra allmän städning heller. Men flytta bilen, det ska man. Det står klart och tydligt på den myndiga skylten härnere. Suck.

 

Så dagens inlägg blir kort. Tänderna ska borstas och håret likaså. Jag har nu bara 33 minuter på mig.

 

 

 

Efter snart två år med Kungen uppmärksammade jag först igår något ytterst intressant. Det började med att jag visade honom mitt nya twitterkonto. Förra kontot, som nu är nedlagt, skrevs under alias. Mitt nya går istället under mitt riktiga namn. Det innebär med andra ord att jag absolut kan skriva precis vad jag vill. Men konsekvensen blir ändock jag kommer att tänka efter mer nogsamt före jag trycker på skicka-knappen. Här startade vår diskussion kring avtryck som görs på internet. Vissa helt oåterkalleliga. Det gäller att hålla tungan rätt i mun så att man verkligen inte slinter iväg på tangenterna i onödan. Tänkvärt.

 

Därefter slog vi in mitt namn på Google med syfte att kontrollera vad mina knapptryckningar hittills har ställt till med. Som väntat dök inte något direkt intressant upp, men visst, jag har de facto lämnat en del digitala spår på nätet. Även en och annan bild. Fortfarande inget konstigt, men mitt namn cirkulerar bevisligen runt i något större utsträckning än vad jag först trodde. 

 

När vi sedan gjorde en slagning på Kungen uppenbarade sig det som jag finner mycket intressant. HAN finns nämligen inte med någonstans. Alls. Hur jag än försökte kunde jag inte finna det minsta lilla spår av att karln överhuvudtaget existerar. Hans, för mig okända, namne är däremot betydligt mer aktiv. Sportresultat hit och serietider dit. Ett och annat hiskeligt foto hittade vi också, på både den nämnde namnen och dennes otaliga bilar. Tack och lov ser min kung inte ut på det sättet. Han är faktiskt riktigt snygg. Iallafall när han rengör sina brillor. Och emellanåt trimmar skägget.

 

För mig är det dock fortfarande en gåta hur någon har lyckats undvika exponering i cyberspace, både frivillig och ofrivillig. Inte ens Ratsitliknande forum eller Stayfriends vet att han finns. Året är nu 2014. Det ska verkligen bli intressant att se hur länge till han klarar av att lyckas med det konststycket.

 

 

 

Jag anser själv att vi är relativt klimatsmarta, Kungen och jag. Vi handlar främst lokalproducerad mat och helst ekologiskt, även om det händer att vi ibland syndar till det med icke-miljömärkta varor eller importerade grönsaker från frysdisken. Vi äter inte speciellt mycket kött, men de gånger vi gör det är det kött eller fågel från Sverige som gäller. Mat slängs i princip aldrig, om man bortser från potatisskal, utan fryses in alternativt används någon dag efter sista förbrukningsdag. Här är jag till och med riktigt petig. För "bäst före" på förpackningen betyder inte "dåligt någon dag efter". När det kommer till att sluta skapa matberg via svinn, tror jag att gemene man har mycket att lära.

 

De saker vi inte längre vill ha säljer vi med fördel på loppis eller ger bort till organisationer för bättre behövande, utan att för den sakens skull fylla på hemmet med nämnvärt mycket nytt. För ingen av oss är några direkta storshoppare av rang. Vi köper det vi vill ha utifrån det vi faktiskt behöver, varken mer eller mindre.

 

Vår TV är fortfarande av den tjocka modellen. Något som jag med en dåres envishet försöker klassa som en "retro och således ganska cool" pryl. Det är dock få personer som köper mitt försök att klassa upp den tjocka tingesten lite. Sanningen är att jag inte klarar av att slänga en fullt fungerande elektrisk apparat enbart på grund av skälet att ett modernt hem bör stoltsera med en ny, platt och snygg doning placerad i fästen på väggen. Det är således anledningen till att TV-n blir kvar ett tag till. För så gammal är den ju trots allt inte.

Det här med att vara förkyld är inte min grej. Jag gillar inte när näsan rinner, och jag misstrivs å det grövsta när jag inte känner någon markant smak i munnen. Förutom den metalliska såklart. För den följer med snuvan likt en TV-pejlare gör vid minsta lilla köp av någon känd butikskedjas multimediasystem. Oundvikligen.

 

Idag har jag, trots tvivelaktig sömn och djupa halsrosslingar, dock varit uppe relativt tidigt. Jobbet har fått sitt under morgontimmarna, och för tillfället gör jag allt jag kan för att nyttja min lunchtimme på bästa sätt. Det vill säga genom att styra upp min tillvaro gällande sociala medier. Det var några år sedan jag senast var verksam. Men nu är det dags att ta tag i engagemanget igen. Det är ju faktiskt något som tidigare har roat och, vid närmare eftertanke, fortfarande roar mig. Ett nytt twitterkonto har därför skapats, och mina två bloggar är nu länkade till diverse forum på det sätt jag vill. Den här bloggen syns enbart i forum där jag känner mig trygg att skriva om det mer privata. Den andra ligger däremot ute både här och där för allmän beskådan. Perfekt.

 

Nästa projekt är nu att länka in de fantastiska bloggar jag följer på permanent basis, och kanske även att se över mitt eget format en smula. Design har nämligen fått stå åt sidan ett bra tag nu, främst på grund av att jag inte har haft tid. Med tanke på hur framtiden kommer att se ut finns dock risk att formatet får bestå. Trots allt är ju innehållet det viktiga, något jag kommer att jobba vidare med tack vare utmaningen #Blogg100. Ett inlägg varje dag ger utrymme för reflektion på ett helt annat sätt än vad månadsvis uppdateringar av händelser gör. Jag ser fram emot det.

 

Sortering och strukturering vad gäller det viktiga i tillvaron har börjat. Det kommer med andra ord att bli en underbar vår.

 

 

Idag har jag legat nerbäddad med datorn i knäet. Anledningen till detta är inte att jag känner mig nämnvärt lat den här veckan. Ej eller att jag har tagit semester, eller fått för mig att under dessa dagar högaktningsfullt strunta i mitt jobb. Oh nej. För jobbar gör jag. Det är en nämligen en välsignelse likväl som en förbannelse att ha möjligheten att arbeta hemma. Jag borde förmodligen sova mer för att rida ut min snuva så snabbt som  möjligt. Det är dock lite svårt med tanke på att endast 2,5 veckor återstår till mitt tjänstbyte. Så här befinner jag mig således jobbandes i pyjamas, rödnäst och grann. I min soffa.

 

Några trevligheter har jag trots allt hunnit med. En av Kungens böcker hade jag före idag inte läst, Rasande Rose av Stephen King. Jag gillar hans stil, och boken har därför under kvällen blivit omsorgsfullt plöjd från pärm till pärm. Jag läser snabbt, jag vet. Och något säger mig att jag kommer att drömma om bindgalna poliser inatt. Jag har även korrekturläst en spännande novell som inom kort kommer att skickas in för eventuell publicering. Hon är duktig, min mor. Jag är glad att se att min julklapp till henne börjar bära frukt. Vidare har en fråga ställts mig i min hall. Mitt svar var nej även denna gång. För jag vill inte bli ordförande i någon förening just nu. Och absolut inte i det hus där mitt hem, läs min borg, är beläget. Här vill jag bara vara, inte jobba. Så kommer det därför att förbli.

 

Kvällen kommer att fortsätta som dagen började, det vill säga i nerbäddad position i soffan. Eventuellt fortsätter vi att gräva ner oss i den frågeställning som vi roade oss med att diskutera igår kväll. För om en pojkes organ kan kallas "snopp" utan att ordet innehåller någon laddning, vad kallar man då en flickas? De flesta benämningar är nämligen inte trevliga, och eftersom många dessutom ofta är förknippade med svordomar, skam eller liknande negativiteter, känns de överlag mindre lämpliga att lära ut till små barn som vill veta vilken kroppsdel de kissar med. Orden som återstår är då "slida", vilket i mina öron låter synnerligen pragmatiskt och dessutom ganska konstigt, alternativt det förgulligande ordet "snippa" - vilket känns tillgjort och därför ännu märkligare. Så vad säger man? Könsorgan? Framstjärt? Kisseriet? Vi vet faktiskt inte.

 

Det enda vi kan konstatera, Kungen och jag, är att när det gäller något acceptabelt ord för att beskriva just det epitet, går utvecklingen sannerligen inte framåt.

 

  

Februari har varit en underbar månad. Två veckor spenderades på ljuvliga Tobago i Västindien. En resa som jag sent ska glömma. Inte minst eftersom jag bara ett par dagar innan flyget lyfte, fick ett glädjande besked om det jobb jag har sökt. Således kan jag bara konstatera att ibland slår faktiskt en ynka åttondelschans väl ut! Så även om 1 april kanske inte är det mest fördelaktiga datum man kan tänka sig ur ett karma-perspektiv, byter jag då tjänst. Det kommer att bli spännande, utmanande och krävande. Ännu en pinne i karriärskrukan. Precis som jag vill ha det.

 

Vidare har Kungen fyllt år, samt fått goda slutbetyg i samtliga ämnen som han fördjupat sig i under den här vintern. Jag är en mycket stolt flickvän. Har haft vänner på middag, genomlidit en sprakande Mellofinal på plats i Friends Arena samt har haft avdelningsmöte med avslut på gocartbanan. Nästa helg vankas tjejmys i Tomelilla och därefter följer trevligheter i form av resor till likväl Malmö såsom Gotland och Riga. Finbesök av bästa tjejerna från norr är inplanerat under två skilda helger i vår, och samtliga inbjudningskort till festen är nu lagda på lådan.

 

Idag har jag bytt fackförbund, förhandlat ner min låneränta rejält och sett över mina försäkringar. Moget värre, och jag känner mig nöjd. Papperen är sorterade, vilket brukar vara ett signifikant tecken på när jag har ordning i mitt liv. Vidare har jag precis fått grönt ljus att något senare än alla andra haka på #Blogg100, startat av den extremt driftige Fredrik Wass, som det för övrigt nu var alldeles för länge sedan jag träffade på i något sammanhang. Blogg 100 känns roligt, och är precis vad jag behöver för att åter komma igång med bloggeriet. Således är allt nära nog perfekt på de flesta plan.

 

Tillvaron kan närmast beskrivas som prima. Så ett stort Halleluja och rungande Bazinga på den!

 

 

 

 

Såja. Nu börjar pusselbitarna att hamna på plats. Lokal är bokad och inspekterad. Den kommer att bli otroligt mysig, vita dukar och levande ljus. Helt i min smak, speciell men avslappnad, och kommer sannerligen att passa min fest perfekt. Har bokat underhållning och involverat toastmasters. Hela två stycken blir det varav en är spikad och den andra nästan är bestämd. Den oro jag kände i början av veckan är nu som bortblåst.

 

För det verkar som att datumet passar väldigt många, även av de långväga gästerna. Inbjudningar kommer att skickas ut om ca tre veckor, och därefter kan jag börja planera middagen och partyt ordentligt. Nu ser jag helt plötsligt fram emot min egen fest. Och kan bara konstatera att det lönar sig att ta tag i saker i tid. Nu ligger fokus på att få samtliga att trivas. Ett angenämt projekt som inte alls kommer att vara svårt! Jag hoppas bara att alla som jag tycker om har möjlighet att komma! 

 

Igår åt jag italienskt med tre kära från universitetstiden. Mysigt och tiden flög iväg. Tankade massor av energi, vilket genererade ett, om möjligt, ännu mer rasande tempo än vanligt på kontoret idag. Det är snart renstädat inför min kommande semester. Om endast sex dagar lyfter planet mot värmen, och då ligger inte längre några surdegar på mitt skrivbord. Kampanjer är planerade ända in i mitten av mars, och jag kommer inte att ha så mycket att ta itu med de första dagarna efteråt. Skönt.

 

Har dock tre arbetsdagar kvar tills dess. Imorgon väntar personlig prövning del två. Som är av det goda slaget. Lite pirrig är jag, fattas bara annat. Men det kommer att gå bra. Kan bara göra mitt bästa, och därefter ligger beslutet i någon annans händer. Spännande. Har jag tur får jag besked efter helgen.

 

Nu väntar en kväll med matlagningsprogram på TV, fruktsallad, hemmaspa och nagelvård. Det är jag verkligen värd.

Tydligen var det premiär för Mello igår. Det missade jag totalt. Med glädje. För jag är ingen Mello-människa. I mina tidigare tjänster gällde obligatorisk närvaro. Dinering med leverantörer på något fancy place, följt av representation på så bra och överskådliga platser som möjligt i Globen. Kul med show. Dock inte alls min grej. I år behöver jag inte engagera mig. Alls. Det känns ganska skönt. Även om efterfesterna brukar vara synnerligen roliga.

 

Istället ägnade jag dagen åt att umgås med vänner. Först ut var min fina vän och hennes tvåmånaders bebis. Den lille som jag träffade redan på BB, när han inte ens fyllt ett dygn. Mysunge. Snällare barn får man leta efter. För efter en ryckig tur med tunnelbanan och en promenad i snömodd, var han fortfarande glad och lugn. Brunchen i hjärtat av Söder förflöt således smidigt. Trevligt och gott. Och jag fick mig ytterligare bekräftelse på att mina festfarhågor är helt normala. Alla känner tydligen så. Mer eller mindre. Skönt.

 

Så jag tog tjuren vid hornen. Ringde min tilltänkta toastmadame som ärad tackade ja till uppdraget. Jag mailade de eventfirmor som jag klassat som intressanta. Förmodligen blir det party på en terass. Skitdyrt. Men klart värt utlägget. För är det fest så är det. Jag arrangerade inget när jag fyllde trettio. Den här gången slår jag därför utan större eftertänksamhet på stort. Jag må vara ekonomisk, men snål är jag sannerligen inte. Festen kommer att bli bra. Det är nästan så att jag börjar se fram emot den.

 

Kvällen spenderade vi på Söder tillsammans med bror och flickvän. Efter ett glas vin slog vi oss ner i biografens sköna stolar och fick en god inblick i The secret life of Walter Mitty. En klart överskattad film. Inget jag känner för att rekommendera. Men kvällen som helhet blev bra. Och popcornen var i sedvanlig ordning smöriga och goda. Idag vankas en tur till min shoppingfavorit, Nacka Forum. Bikini och resväska ska inhandlas. För snart bär det av till solen, värmen och lugnet. Endast sex arbetsdagar kvar, som mitt resesällskap igår uttryckte det.

 

Den här våren kommer verkligen att bli toppen.

 

 

Har jag sagt att jag ska skriva åtminstone någon gång i veckan så har jag. Det kan eventuellt innebära att några kommande texter inte blir speciellt innehållsrika. Allt beroende på dagsform. Och hur mycket jag vill dela med mig av.

 

För just nu är jag inne i en period som till stora delar innefattar framtidsplanering. Sådant som kan komma att spela stor roll för hur livet framgent ska se ut. Detta samtidigt som jag är ganska frustrerad. Ty i mångt och mycket gäller planerna sådant som är svårt att styra över.

 

Det jag med säkerhet vet är att jag måste ta tag i inom en ganska snar framtid är det här med födelsedagskalas. Vilket skrämmer mig. Vill jag ha ett? Svar ja. Eller, snarare kanske. För visst, jag skulle inte ha något emot att köra hela racet fullt ut. Långbord, tal och ståhej. Problemet är bara var vi ska vara. Ett eget sommarställe hade löst det. Dessvärre gick det för tillfället enda intressanta objektet oss förbi. En annan lösning kommer således att krävas.

 

Om jag vill hyra lokal här i Stockholm så måste den bokas nu. As we speak. En uppsjö av fina offerter finns i min mailbox. Jag har bara lite svårt att bestämma mig. Tema, vill jag ha det? Catering eller köra på min egen buffé? Hur många personer kommer att vilja fira just mig så hur stor lokal ska jag boka? Dessutom måste inbjudningar skickas ut. Jag vill gärna bjuda in så många som det bara går. Vänner från förr (ja C, jag vet att du läser detta - och blir det något är du självfallet inräknad i den skaran!), vänner från mittemellan och vänner från tiden i Stockholm och Sundsvall. Jag vill således ha partaj. Men i samma veva som jag peppar upp, kommer även tvivel blandat med ett stänk av rädsla. För kanske man inte kan kräva att gäster ska ta sig tid att resa långt bara för min skull. Barnvakter ska ordnas, hotell behöver betalas. Så därför undrar jag ofta - kommer någon att vilja fira mig överhuvudtaget? Det sista skapar smärre panik i min kropp. För tänk om ingen vill komma. Jag kanske inte alls är prioriterad bland folket som jag gillar. Det skulle verkligen kännas jobbigt. Det ultimata förödmjukelsen. Vill jag verkligen utsätta mig för det? Svaret är fortfarande ja. Eller, snarare kanske.

 

Jag har läst lite om ämnet på nätet. Det sistnämnda är tydligen ingen ovanlig känsla. Många med mig har den typen av tankar. Varför är oklart, men det verkar ligga i människans natur. Vilket lugnar mig något. Jag är inte onormal i det här fallet. Såklart kommer folk att komma. Otaliga är de fester jag själv rest långt för att kunna närvara vid. Glatt har jag betalat flyg- och tågbiljetter och bokat in mig på hotell. Rest med buss och taxi både till och från festen. Skrivit tal och sjungit sånger. Så varför skulle andra välja att inte göra det för mig? Hur vanlig känslan än är, är den fortfarande något absurd. Och jag vet det.

 

Märker även på nätet, samt på mina inkomna offerter, att fyrtio är relativt ovanligt att fira. Så kanske kan jag dra ut på planeringen i hela tio år till. Jag ska fundera i veckan. Leka med tanken. Samt om endast tolv dagar begrunda saken vidare över en paraplydrink på Tobago tillsammans med min fina vän Jämtinnan. Hon brukar ha god inverkan på min själsliga balans, och svar på det mesta. Tack och lov för det.

 

Ikväll ska jag dock ägna mig åt annat. Fundera över veckans kommande intervju, nedsjunken i ett väldoftande badkar. Mota bort tankar kring sådant som jag inte kan skjuta upp i tio år till. Köra igenom mitt meditationsprogram tills fingrar och tår har blottnat upp totalt. Idka lite mindfulness och njuta av att en skön helg precis har börjat. Och när jag är klar med det beräknar Kungen att vara färdig med kvällens tenta. Då blir det mys. Välförtjänt och välbehövligt.

 

Faktum är att det är ganska skönt med fredag idag. Och jag är stolt över min Kung.

 

 

I torsdags tränade jag tillsammans med en vän. Kan således konstatera att mindfulness är ett bra sätt för mig att jorda mig på en veckovis basis. Tunnelbanefärden hem tog ungefär fem minuter. Under den korta tiden hann jag orera ingående om följande;

- hotellnätter hit och dit, inte minst under nyårshelgen. Vikten av äkta skumpa, oxfilé och brunch avhandlades i raskt tempo.

- det händer mycket spännande på jobbet just nu, samt att jag förmodligen måste göra några drastiska förändringar på mitt område för att det ska funka optimalt

- att min författarkurs del två måste skjutas på till hösten

- närmast ovanstående på grund av att jag inom kort ska spendera två kommande februariveckor i fullkomlig frihet på en ö i Västindien

 

När jag väl klivit av på min station i det lugna, välbärgade och mycket trevliga området där jag bor, slog det mig. Punkterna ovan är inte nödvändigtvis vanliga. Alla människor har inte en chefstjänst med allt det innebär, kanske inte överhuvudtaget ett jobb. Samtliga har ej eller råd att resa närhelst de känner för det. Och att gå en för framtiden helt ovidkommande kvällskurs, bara för sitt eget höga nöjes skull, är inte nödvändigtvis något som varendaste Svensson har möjlighet att klämma in i ett redan fullspäckat schema. Sådant som jag tar för givet och som kan avhandlas i förbifarten på bara några minuter, kanske inte nödvändigtvis tillhör varenda människas vardag. Vissa kanske till och med skulle kategorisera punkterna ovan, var och en för sig, som riktig lyx. Tänkvärt. Jag har det ganska bra.

 

Så nästa gång jag klagar högljutt på att livet är grått och trist tänker jag skriva en lista på allt jag för tillfället håller på med. Och uttrycka tacksamhet för det jag faktiskt har. Med det konstaterandet startar jag nu igång denna lördag. Besök hos så många  av mina kampanjande medarbetare som möjligt står på agendan. Därefter vankas sommarstugeletande, lördagsdinering, filmmarathon och vinkväll med den helt fantastiske Kungen. Så Svensson som det bara kan bli.

 

Eller?

 

 

Hej bloggen. Nu är jag tillbaka igen.

 

För även om pausen var välbehövlig har jag saknat dig. Ett av mina nyårslöften bestod i att ägna många, och även dig, lite mer omtanke och kärlek. Så idag börjar jag igen. Kan inte garantera daglig kontakt, oh nej. Men du lär åtminstone få höra av mig några gånger i veckan. Ett utfall till det bättre, helt klart. Så ikväll gör jag några korta nedslag i vad som hänt under de senaste månaderna. De har varit helt fantastiska.

 

Julen 2013: Första versionen av jul firades i hjärtat av mitt-Sverige tillsammans med Kungen, Konungamodern och 1,5 st ytterligare personer ur den blåblodiga skaran. Mysigt.

Nyår: Firades med sedvanliga tre rätter hemma hos den norska kollegan. I Upplands Väsby. Kastade utan en tillstymmelse till ångest år 2013 åt helsicke. I år är det dags att ta nya tag.

Nyårsdagen: Jag och Kungen vaknade på hotell. En bra start på det nya året.

Trettondagsafton: Andra versionen av jul firades hos bror med sambo. Tillsammans med mor och far. Och min fyrbente lillebror. Mysigt.

Trettondagsveckan: Tog en efterlängtad semester. Besök av mor och far samt min fyrbente lillebror i hela sju dagar. Supermysigt. Jag älskar dem.

Övrigt: Min författarkurs är avklarad och jag har preliminärbokat in mig på del två. Vi letar sommarställe. Jag hoppas att inom kort få nya saker att göra på jobbet. Det viktiga besöket i december visade ett synnerligen gott resultat. Resan i februari är bokad och betald. Jag mår superbra, även om mitt midjemått fortfarande känner av sviterna av julens gottgott-intag.

 

Och så var det dags för det där med nyårslöften. De är många. Men de flesta handlar om att på en permanent basis vara riktigt snäll mot mig själv, samt att se till att ta mig mer tid att umgås med de mina. Tänka aktivt på att idka mindfulness och värna om mina intressen, vill säga. Ikväll, mysandes med ljus och kokosdoftande handcreme, i en nystädad lägenhet och med en hel del trevligheter inbokade under våren, känns dessa löften inte alls speciellt svårt att hålla.

 

2014 kommer utan tvivel att handla till stora delar om balans. På fler sätt en ett. Ett ytterst spännande år har börjat.