In dust we trust. Bevisligen.
Kategori: Världen är galen
Jag borde ha förstått det redan vid den första kontaken. Min gamla blogg är förlorad. Obönhörligen. Den irrar numera herrelöst runt i cyberspace. Jag har tappat tyglarna. Hur märkligt det än kan låta. Och hur mycket det än stör mig.
Bestämde mig dock för att göra ett nytt försök. Mot bättre vetande. Min magkänsla sa nej. Den brukar ha rätt. Så även denna gång. Ty bevisligen var det ett misstag.
För jag skriver:
Isåfall skulle jag uppskatta om ni kunde ringa mig.
Svaret är:
Nej, det går inte eftersom det inte finns något telefonnummer kopplat till din blogg.
Ok. Men i min mailtagg finns det. Dock tydligen inte tillräckligt läsligt för kundtjänst. Oviljan att hjälpa på ett konstruktivt sätt är tydlig. Jag kan närmast beskriva mig själv som långt över medel förvånad.
Jag skriver alltid under alias. Jag fotobloggar under alias. Mitt twitterkonto följer samma princip. Så även mitt e-postkonto hos live.se. För mitt intresse är inte att bli läst just på grund av att jag är jag. Överlag har min blogg inte något mer djuplodande syfte än låta mig vara kreativ på min fritid. Gillar det. Att få feedback från någon därute ibland. Utan att röja vem jag är. Såtillvida att jag inte har valt det själv vill säga. Jag vill välja själv.
Får jag det, blogg.se?
Det är nämligen så att jag behöver det. Behöver få vara anonym. Min blogg är min borg. Min ventil. Mitt sätt att idka anti-Jante. Eller kräkas i tysthet när jag inte mår bra. I en pragmatisk arbetsmiljö som min är det skönt att kunna få utlopp för känslor på ett lagom offentligt sätt. Det gör mig tillfredsställd i själen. Utan att inlägg riskerar att av misstag dyka upp i sökmotorer. Bli synliga för mina kollegor. Eller min chef. Eller myndigheter för den delen. Gud förbjude.
Det är alltför lätt att lämna permanenta avtryck på nätet. Jag litar inte på Google. Därför har jag skapat mig en klon. Det är fortfarande jag. Men med annat namn. Vars e-postadress inte går att knyta till mig. Vilken är skapad med falska fakta. Som jag såklart borde ha skrivit ner. Men nu är så icke fallet. Och jag har bevisligen inte ont anandes och utan förvarning blivit utslängd. Vilket i sin tur verkar ha direkt effekt på min inloggning här. Mitt eget verk har förvandlats till Fort Knox. Och jag står inte längre på fortets gästlista.
Förlåt gamla bloggen. Jag är ledsen för det. Du ska veta att du vandrar vidare som djupt saknad. Dock i ljust minne bevarad. Och så även mer konkret i min nya länklista.
Så rest in peace, gamla bloggen. And be careful out there. Wherever you are.
