Från noll till hundra och tvärtom

Har jag sagt att jag ska skriva åtminstone någon gång i veckan så har jag. Det kan eventuellt innebära att några kommande texter inte blir speciellt innehållsrika. Allt beroende på dagsform. Och hur mycket jag vill dela med mig av.

 

För just nu är jag inne i en period som till stora delar innefattar framtidsplanering. Sådant som kan komma att spela stor roll för hur livet framgent ska se ut. Detta samtidigt som jag är ganska frustrerad. Ty i mångt och mycket gäller planerna sådant som är svårt att styra över.

 

Det jag med säkerhet vet är att jag måste ta tag i inom en ganska snar framtid är det här med födelsedagskalas. Vilket skrämmer mig. Vill jag ha ett? Svar ja. Eller, snarare kanske. För visst, jag skulle inte ha något emot att köra hela racet fullt ut. Långbord, tal och ståhej. Problemet är bara var vi ska vara. Ett eget sommarställe hade löst det. Dessvärre gick det för tillfället enda intressanta objektet oss förbi. En annan lösning kommer således att krävas.

 

Om jag vill hyra lokal här i Stockholm så måste den bokas nu. As we speak. En uppsjö av fina offerter finns i min mailbox. Jag har bara lite svårt att bestämma mig. Tema, vill jag ha det? Catering eller köra på min egen buffé? Hur många personer kommer att vilja fira just mig så hur stor lokal ska jag boka? Dessutom måste inbjudningar skickas ut. Jag vill gärna bjuda in så många som det bara går. Vänner från förr (ja C, jag vet att du läser detta - och blir det något är du självfallet inräknad i den skaran!), vänner från mittemellan och vänner från tiden i Stockholm och Sundsvall. Jag vill således ha partaj. Men i samma veva som jag peppar upp, kommer även tvivel blandat med ett stänk av rädsla. För kanske man inte kan kräva att gäster ska ta sig tid att resa långt bara för min skull. Barnvakter ska ordnas, hotell behöver betalas. Så därför undrar jag ofta - kommer någon att vilja fira mig överhuvudtaget? Det sista skapar smärre panik i min kropp. För tänk om ingen vill komma. Jag kanske inte alls är prioriterad bland folket som jag gillar. Det skulle verkligen kännas jobbigt. Det ultimata förödmjukelsen. Vill jag verkligen utsätta mig för det? Svaret är fortfarande ja. Eller, snarare kanske.

 

Jag har läst lite om ämnet på nätet. Det sistnämnda är tydligen ingen ovanlig känsla. Många med mig har den typen av tankar. Varför är oklart, men det verkar ligga i människans natur. Vilket lugnar mig något. Jag är inte onormal i det här fallet. Såklart kommer folk att komma. Otaliga är de fester jag själv rest långt för att kunna närvara vid. Glatt har jag betalat flyg- och tågbiljetter och bokat in mig på hotell. Rest med buss och taxi både till och från festen. Skrivit tal och sjungit sånger. Så varför skulle andra välja att inte göra det för mig? Hur vanlig känslan än är, är den fortfarande något absurd. Och jag vet det.

 

Märker även på nätet, samt på mina inkomna offerter, att fyrtio är relativt ovanligt att fira. Så kanske kan jag dra ut på planeringen i hela tio år till. Jag ska fundera i veckan. Leka med tanken. Samt om endast tolv dagar begrunda saken vidare över en paraplydrink på Tobago tillsammans med min fina vän Jämtinnan. Hon brukar ha god inverkan på min själsliga balans, och svar på det mesta. Tack och lov för det.

 

Ikväll ska jag dock ägna mig åt annat. Fundera över veckans kommande intervju, nedsjunken i ett väldoftande badkar. Mota bort tankar kring sådant som jag inte kan skjuta upp i tio år till. Köra igenom mitt meditationsprogram tills fingrar och tår har blottnat upp totalt. Idka lite mindfulness och njuta av att en skön helg precis har börjat. Och när jag är klar med det beräknar Kungen att vara färdig med kvällens tenta. Då blir det mys. Välförtjänt och välbehövligt.

 

Faktum är att det är ganska skönt med fredag idag. Och jag är stolt över min Kung.

 

 

I torsdags tränade jag tillsammans med en vän. Kan således konstatera att mindfulness är ett bra sätt för mig att jorda mig på en veckovis basis. Tunnelbanefärden hem tog ungefär fem minuter. Under den korta tiden hann jag orera ingående om följande;

- hotellnätter hit och dit, inte minst under nyårshelgen. Vikten av äkta skumpa, oxfilé och brunch avhandlades i raskt tempo.

- det händer mycket spännande på jobbet just nu, samt att jag förmodligen måste göra några drastiska förändringar på mitt område för att det ska funka optimalt

- att min författarkurs del två måste skjutas på till hösten

- närmast ovanstående på grund av att jag inom kort ska spendera två kommande februariveckor i fullkomlig frihet på en ö i Västindien

 

När jag väl klivit av på min station i det lugna, välbärgade och mycket trevliga området där jag bor, slog det mig. Punkterna ovan är inte nödvändigtvis vanliga. Alla människor har inte en chefstjänst med allt det innebär, kanske inte överhuvudtaget ett jobb. Samtliga har ej eller råd att resa närhelst de känner för det. Och att gå en för framtiden helt ovidkommande kvällskurs, bara för sitt eget höga nöjes skull, är inte nödvändigtvis något som varendaste Svensson har möjlighet att klämma in i ett redan fullspäckat schema. Sådant som jag tar för givet och som kan avhandlas i förbifarten på bara några minuter, kanske inte nödvändigtvis tillhör varenda människas vardag. Vissa kanske till och med skulle kategorisera punkterna ovan, var och en för sig, som riktig lyx. Tänkvärt. Jag har det ganska bra.

 

Så nästa gång jag klagar högljutt på att livet är grått och trist tänker jag skriva en lista på allt jag för tillfället håller på med. Och uttrycka tacksamhet för det jag faktiskt har. Med det konstaterandet startar jag nu igång denna lördag. Besök hos så många  av mina kampanjande medarbetare som möjligt står på agendan. Därefter vankas sommarstugeletande, lördagsdinering, filmmarathon och vinkväll med den helt fantastiske Kungen. Så Svensson som det bara kan bli.

 

Eller?

 

 

Hej bloggen. Nu är jag tillbaka igen.

 

För även om pausen var välbehövlig har jag saknat dig. Ett av mina nyårslöften bestod i att ägna många, och även dig, lite mer omtanke och kärlek. Så idag börjar jag igen. Kan inte garantera daglig kontakt, oh nej. Men du lär åtminstone få höra av mig några gånger i veckan. Ett utfall till det bättre, helt klart. Så ikväll gör jag några korta nedslag i vad som hänt under de senaste månaderna. De har varit helt fantastiska.

 

Julen 2013: Första versionen av jul firades i hjärtat av mitt-Sverige tillsammans med Kungen, Konungamodern och 1,5 st ytterligare personer ur den blåblodiga skaran. Mysigt.

Nyår: Firades med sedvanliga tre rätter hemma hos den norska kollegan. I Upplands Väsby. Kastade utan en tillstymmelse till ångest år 2013 åt helsicke. I år är det dags att ta nya tag.

Nyårsdagen: Jag och Kungen vaknade på hotell. En bra start på det nya året.

Trettondagsafton: Andra versionen av jul firades hos bror med sambo. Tillsammans med mor och far. Och min fyrbente lillebror. Mysigt.

Trettondagsveckan: Tog en efterlängtad semester. Besök av mor och far samt min fyrbente lillebror i hela sju dagar. Supermysigt. Jag älskar dem.

Övrigt: Min författarkurs är avklarad och jag har preliminärbokat in mig på del två. Vi letar sommarställe. Jag hoppas att inom kort få nya saker att göra på jobbet. Det viktiga besöket i december visade ett synnerligen gott resultat. Resan i februari är bokad och betald. Jag mår superbra, även om mitt midjemått fortfarande känner av sviterna av julens gottgott-intag.

 

Och så var det dags för det där med nyårslöften. De är många. Men de flesta handlar om att på en permanent basis vara riktigt snäll mot mig själv, samt att se till att ta mig mer tid att umgås med de mina. Tänka aktivt på att idka mindfulness och värna om mina intressen, vill säga. Ikväll, mysandes med ljus och kokosdoftande handcreme, i en nystädad lägenhet och med en hel del trevligheter inbokade under våren, känns dessa löften inte alls speciellt svårt att hålla.

 

2014 kommer utan tvivel att handla till stora delar om balans. På fler sätt en ett. Ett ytterst spännande år har börjat.