Från noll till hundra och tvärtom

Det märks när det händer mycket. Jag skriver nämligen mindre. Precis motsatsen till vad jag egentligen vill. För varje händelse är ofta fantastisk. Förtjänar ett eget inlägg. Men blir dessvärre endast ett kortare inslag i en samlingstext. Som idag.

 

Den här veckan har varit fartfylld. Tempo både på jobb och privat. Ungefär i den stil som jag vill ha det. Förra helgen spenderade vi i Göteborg, Kungen och jag. Bodde fint på hotell i hjärtat av staden med god utsikt över densamma. Fredag till söndag. Njöt av god middag vid ankomst. Samt hotellfrukost, hotellgym och shopping på lördag förmiddag.

 

Kvällen tillbringade vi i min väns fina hus strax utanför Kungsbacka. Kärt återseende. Med fler än en. 35-årskalas. Fantastiskt god mat. Mycket dryck. Jag höll mitt tal. Värdinnans syster höll inte helt otippat i resten av agendan. Kungen fick äntligen träffa några av mina gamla godingar. I vanlig ordning stormtrivdes han. Och han gick väl hem hos de mina. Jag är så stolt över min kung. Söndag promenerade vi runt en stund längs Avenyn innan det var dags för hemfärd. En helg väl värd att minnas.

 

Veckan har varit fylld av jobb. Det är som jag alltid brukar säga ack så viktigt att planera. Och agera. Framför allt. Vilket jag har gjort. Det börjar arta sig väl. Snart kan jag se fram emot att skörda fina frukter av vårens arbete. Tisdag kväll bodde jag in mig rejält hos min vän jämtinnan. I hennes nya hus. Åt gott och drack gott. På hennes uteplats. Där vi blev sittandes till midnatt. Hon är grym. Även om kranen i hennes kök ibland spolar helt oförhappandes.

 

Onsdagen var dock något annorlunda. Effektiv för mig på kontoret. Slitsamt i Eskilstuna för Kungen. Vi hann dock båda hem i tid för att packa om våra väskor. Detta trots en kanske självförvållad men dock oönskad närkontakt med en arg trafikant. Vilket löste sig efter att resultatet av våra respektive rödhåriga särdrag hade lagt sig något. Svarta pärlan klarade sig finfint även denna gång. Det ska synas att man lever.

 

Iallafall, med ett välfyllt bagage tog vi oss inom utsatt tid till färjan. Nynäshamn - Visby. Efter ett extravarv på sjön anlände vi slutligen till Gotland. Tog in på det nybyggda hotellet. Fick ett rum med egen uteplats. Fantastiskt skönt. Torsdagen tillbringade vi i bilen. Jag jobbandes och Kungen njutandes. Det inbokade mötet tog den tid som behövdes. Därefter körde vi i sakta mak tillbaka till Visby. Med fikastopp vid Blå lagunen och klättringsstopp bland raukarna på Gotlands nordöstra sida. Därefter nyttjade vi hotellets gym och jacuzzi innan det var dags att göra sig redo för middag. Vilken hade varit gudomligt god. Om det inte hade varit för äggen, som trots vidtagna försiktighetsåtgärder likafullt lyckades hamna på Kungens tallrik. Den här gången gick det relativt bra. Jag nöjde mig således till slut med kompensation i form av gratis nota. Och ett skriftlig poängterande i hotellets utvärderingsformulär.

 

Fredagen blev så mycket mer grym än förväntat. Dagens inbokade möte var givande. Och kändes som ett första steg till nystart. Vilket bådar mycket gott inför framtiden. Vi hann med en upptäcksfärd utmed Visbys ringmur och Guteglass, Kungen och jag, innan det var dags att ta färjan tillbaka till Stockholm. Två dagar fyllda med kvalitet. Både jobbmässigt och privat. Det är inte fel när sådant är möjligt att kombinera. Utan att det kostar vare sig mig eller bolag något extra.

 

En vecka helt i min smak. Onekligen. Vilket gör det lättare för mig att glömma att den juridiska maran ska få sitt avslut till veckan. Det är dock ett bekymmer och huvudbry som jag medvetet väljer att lämna därhän till imorgon. För idag är det faktiskt bara lördag. Har njutit av att vara hemma. Med en kort avstickare till ICA Maxi med syfte att fylla på förrådet med färskvaror.

 

Snart är det dags att göra sig redo för middag hos bror med sambo. I Liljeholmen. Trevligt ska det bli.

 

 

I tisdags fyllde jag år. En ljuvlig dag. För även om arbetet krävde sitt fram till middagstid, blev kvällen oslagbar. Mysig. Jag blev väl firad. För efter en liten powernap omgiven av tända ljus och lugnande rökelse var det dags för princesstårta från söders finaste bageri. Och blommor. Höga vackra liljor blandade med allt möjligt annat. Samt presenter. Middag och vin. Jag är så lyckligt lottad som har min kung.

 

Sista året innan det är dags att fylla tant är påbörjat. Det inleddes bra. Och kommer med all säkerhet att bli ett av de bättre hittills.

 

 

Det är skönt med helg. Och ju mer jag jobbar desto bättre blir den. Alltid. Min första arbetsvecka var intensiv. Ett flertal möten avklarades. Samtliga gick synnerligen bra. Vilket bådar gott inför hösten. Samt bidrar till att jag kan koppla av rejält när jag väl är ledig.

 

Vi har således haft en bra helg, Kungen och jag. Fredagens ankomst firades med god mat, rött vin och en helkväll med retromusik från tonårens glamfyllda dagar i högtalarna. Vi-kväll. Kanske något av det bästa jag vet. Igår tog vi Djurgårdsfärjan ut till Gröna Lund. Inmundigade hamburgare och öl tillsammans med några vänner. Lyssnade på Yohio, Jonas Gardell och Brolle. Samt fjortisskrik av sällan upplevt slag när The Foo gjorde entré på scenen. Gode gud. Kan inte minnas att jag någonsin betett mig på det där sättet. Kanske har jag blivit en sur gammal kärring. Eller också var ungdomarna betydligt mer ordningssamma och sansade förr. På min tid. Jag väljer att gå på antagande nummer två. Något annat vore i det närmaste otänkbart. För min sinnesfrid alltså.

 

Idag har vi debatterat frågor. Vridit fram och tillbaka. Upp och ner. Dock inte inifrån och ut. Och just i det kanske det största problemet ligger. För vi är i det närmaste eniga. Men ändock alltför oeniga. Om vissa saker. Som tidpunkt. Vad vi vill göra i höst. Och kommande sommar. Vad som är värt något i tid. Vad det är värt räknat i monetära medel. Finns det överhuvudtaget någon vinning. Eller är det just äkta vinning som slutresultatet genererar. Vi vet inte. Och så länge vi inte vet har vi inga svar. Kan bara proffstycka. Det fortsätter vi således med. I allafall ett litet tag till.

 

Ikväll äter vi dock pizza. Det ska bli riktigt gott.

 

 

And what a day. Har sovit som en klubbad säl hela natten. För vilket jag har mina vita små vänner i pillerburken att tacka. Alvedonen alltså. De gjorde susen. Kanske även gårdagens sömnpiller till film bidrog. Oz - the great and powerful. Kanske den värsta dynga jag har sett på senare tid.

 

Jag brukar nämligen gilla den typen av fiction. När vi hyrde den hade jag, kanske lite blåögt, nämligen en vision - att filmen skulle vara av kalibern Kalle och chokladfabriken. Men i landet Oz fanns dessvärre inte något eller någon som överhuvudtaget närmelsevis kunde komma att likna mr Wonka. Eller hans härligt konstiga små oompa-loompier. Jag är således gravt besviken. Fy.

 

Och ikväll ser vi ytterligare en kass rulle. Vars långsamma tempo inte ens kan räddas upp av Brad Pitt i huvudrollen. Den är seg. Den gör mig seg. Och insiktsfull. För nästa gång det är dags att hyra film kommer jag inte att säga ett ord. Oh nej. Jag har gjort mitt på den här fronten. Nästan oavsett vad Kungen föreslår kommer det inte att kunna bli sämre.

 

Så idag är det gårdagens imorgon. Den blev inte så mycket bättre. Jag längtar istället till morgondagens idag. Som denna gång tursamt nog infaller på en fredag.

 

 

En hel dag med magsmärtor. Och smärtstillande. Inte helt kul. Det blir tyvärr så för mig någon gång per kvartal. Den här gången kändes knivhuggen dock något värre än vanligt. Så jobb har förvisso genomförts idag. I princip enligt plan. Dock från soffan. I pyjamas. Med en varm filt över magen. Tackar gudarna för min ompysslande Kung.

 

Inom kort vankas film och därefter väntar sängen. Vilket är ungefär allt som jag har lust att förtälja er om den här dagen. Och är ungefär så ingående som jag gissar att ni överhuvudtaget vill veta.

 

Imorgon blir en ny dag. Jag längtar redan.

 

 

Jag lyckades hålla undan det mesta igår. Promenerade in till Söder. Tillsammans med Kungen. Brunschade gott med min gravida vän. Efter en timme hade vi avhandlat en hel del inom spannet icke lämpligt eller propert användande av Facebook, till inköpsställen för desto mer lämplig och proper mamma-BH. Samt upplevt både sol och regn på betryggande avstånd under gröna markiser.

 

Därefter spatserade vi vidare över söders höjder, Kungen och jag. Till Fotografiska. Där Elofsson var intressant. Vars verk hade tjänat på något mer omfattande utställningsyta. Odani var besynnerlig. Och för mig dagens stora besvikelse. Helmut var bäst. Om än en riktig snuskgubbe. Roligast, alla kategorier, var dock fotoautomaten. Klart värd ett nytt besök. Om några månader eller så. Avslutade min sista semesterdag med filmkväll och nattsuddande light. Den kunde knappast ha varit skönare.

 

Och idag har jag jobbat. Stärkt av intaget från shakern med Kungens för mig väl avvägda pulverblandning promenerade jag, med inte alltför tunga steg, imorse till kontoret. Där dagens agenda, skriven i Outlook några timmar innan jag gick på semester, väntade på mig. Planering är som jag alltid säger a och o. Utan sådan skulle jag knappast komma långt. Eller minnas mycket överhuvudtaget. Tände effektivitetens lampa och betade av en hel dag med en riktig så kallad schvung. Promenerade därefter hem till ett dukat bord och lagad middag. Förvisso trött. Men glad.

 

Den här hösten kommer att bli så mycket bättre än vad jag trodde. För vilket jag idag, av hela mitt hjärta, tackar min gamle vän i norr. Och hans vän advokaten.

 

 

Helgen har varit skön. I fredags promenerade jag in till söder och min i sista minuten inbokade klipptid. Resultatet blev över förväntan. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den frisyr jag valt att pryda min skult under de senaste åren i det närmaste kan klassas som obefintlig. Till och med Kungen skulle med all säkerhet kunna klippa mitt hår någotsånär snyggt om jag bad honom. Felmarginalen skulle troligen vara låg. Dock chansar jag inte gärna här. Så frisör fick det bli. Och mina toppar blev fräscha.

 

Efter en sent påkommen promenad till videobutiken ligger nu tre härliga filmer på en hylla under TVn. Vårt Tarrantinofrossande fortsätter även denna höst. För Django såg vi i fredags. Två andra filmer har vi kvar att njuta av under veckans kommande regniga kvällar.

 

Igår var vädret ok. Varmt men mestadels mulet. Laddade hem en spökvandrings-app och strosade därefter runt i Gamla stan under några timmar. Med regelrätta mordberättelser i lurarna. Jag har gjort det förut. Då med guide klädd i tidsenliga kläder. Dagens budgetvariant var annorlunda men inte sämre. Speciellt inte med tanke på att Gamla stan är relativt folktom under den här tiden på året. Det går således lättare att röra sig. Utan att bli irriterad. Eller krocka med våldsfotograferande turister. Avslutade med glass i Kungsträdgården. Flanerade bland schackspelare och annat löst lördagsledigt folk. Därefter väntade en välförtjänt spakväll i hemmets lugna vrå.

 

Jag är nu inne på min sista semesterdag. Imorgon är det åter dags att ta sig tillbaka till allvaret. Jag vet redan hur veckan kommer att se ut. För det planerade jag redan i början av juli. Känslan är blandad. Det ska bli roligt att träffa folk. I allafall vissa. För det kommer under stundande veckor att vara mindre roligt att träffa andra. Mina hjärnspöken börjar göra sig gällande. De som tillhör den juridiska maran. Det börjar bli dags att ladda upp. Förhoppningsvis för sista gången. Åtminstone vad gäller just det.

 

Det är dock viktigt för mig att minnas att det idag faktiskt bara är söndag. Inte måndag. Jag är fortfarande ledig. Den något mer dystra sinnesstämningen kan således med fördel få vänta till imorgon. Det hänger faktiskt inte på en dag. Så jag tänker trycka bort det gråa. Ett litet tag till. Efter lunch är planen att åter promenera in till söder. Till Fotografiska. Tänker gotta mig i andras verk. En hel eftermiddag. Och med det avslutar jag med värdighet min semester.

 

Tack Ledigheten, för en osedvanligt härlig tid. Vi ses igen nästa sommar. På återseende.

 

 

Efter att ha läst igenom och begrundat mitt inlägg skrivet förra fredagen såg Kungen faktiskt till att hålla sina näspryttlar borta från det aktuella skåpet. En god ansträngning. Som höll sig i en hel vecka. Ända tills idag.

 

För i tidig arlastund imorse kunde han inte behärska sig längre. Smygandes, och med den fula lilla prytteln redo i handen, öppnade han åter dörren till skåpet med finporslin.  Och hejdade sig genast i rörelsen. Drog sig något tillbaka. Stängde åter skåpsdörren. Begrundande sakernas tillstånd ytterligare en gång,  med ett leende på sina läppar. Den lille fule ligger nu fint placerad på Kungens nattduksbord. Som sig bör.

 

Kanske har vi nu äntligen tagit striden för sista gången. Kanske inte. Only God can tell....

 

 

Det börjar att lida mot höst. Vilket inte minst märks på temperaturen. Dagarna är kallare. Gråare. Och nätterna är regnigare. Kyliga. Trots att vi bara har kommit till mitten av augusti. Idag har dessutom sista långhelgen påbörjats. Hu.

 

Veckan har dock varit bra. Välbehövlig. På sitt sätt. Jag börjar bli nöjd över utfallet på mitt  nya privata projekt. Även om många som jag trodde var självklara verkar ha anslutit sig till dem som valt att inte delta. Ännu iallafall. Det gör givetvis inget. Finner bara i stillhet fenomenet något intressant.

 

Har dessutom hunnit med lite av det praktiska som har fått stå åt sidan till förmån för det tidigare vackra vädret. Tvättkorgen är tömd och det är numera åter städat i garderoben. Kungen har byggt skoställ. Mina sommarskor har således äntligen förärats en välförtjänt hedersplats i hallen. Och efter ett besök på IKEA i onsdags har jag fått ytterligare god ordning i mina kryddhyllor. Samt kommer här framöver att kunna dricka kvällsthé på ett mycket mer propert sätt än tidigare.

 

Igår träffade jag en gammal vän. Min fina som inte längre bor i Sverige. Vi kombinerade kvalitetstid med wellness. Den ultimata mixen. Sittandes i varsin stol på en nagelsalong. Idag känns således både tå- och fingernaglar synnerligen fräscha. Det är fantastiskt vad lite färg kan göra för det yttre. Och vad möten med gamla vänner kan göra för det inre.

 

Idag nyttjar jag den sida som min osedvanligt vackert gravida vän har tipsat om. För det är dags för mina kluvna hårtoppar och mig att till slut våga ta steget att gå skilda vägar. Vi har hängt ihop alldeles för länge. Och de har, bokstavligt talat, börjat nöta kraftigt på mig. Ikväll tänker jag tona det nytoppade håret. Det gör jag dock alldeles själv här hemma i badkaret. Because I´m worth it, som man säger.

 

För även det här året är det tydligt att det kommer en höst. Den här gången tänker jag dock möta den rustad till tänderna, både inifrån och ut.

 

 

Jag är som sagt inne på min sista semestervecka. Den fjärde. Och så tillika slutgiltiga ledigheten innan det är dags att kamma till sig och åter ta tag i jobbet. Det känns ok att komma tillbaka. Nästan på gränsen till roligt. För denna gång har jag hunnit vila upp mig. Med råge. Kroppen känns avslappnad. Så även själen. I balans. Det var sannerligen ett bra tag sedan jag beskrev mig själv med det begreppet. Må det intankade lugnet nu hålla i sig länge.

 

Det är dock bara onsdag. Således befinner jag mig mitt i min första långhelg. Den är inte över ännu. Och jag har en ytterligare långhelg kvar. Innan det är dags att sätta jobbdatorn på ryggen. Promenera till kontoret. Fortsätta att hålla mina sunda vanor. Bygga vidare på livskvalitet. Luffandes i soffan under tidig morgonstund, likt idag, ter sig detta inte så svårt. Det gäller bara att jobba lite på lugnet. Även under perioder när just det lyser med sin frånvaro. Men det borde gå. För jag bor ju tillsammans med världens bästa monark. Vars stöd betyder allt för mig.

 

Vi har det bra, Kungen och jag. Vår lägenhet är förträffligt belägen. Nära till city och storstadspuls samtidigt som vi har lika nära till naturen. Och därigenom per automatik till friden. Vilket passar oss perfekt. Även om vi reser en del. Besöker andra städer och emellanåt även andra länder. Synkade och samstämda. Det är vad vi är. För det mesta. Vilket är det grundläggande. Det är nämligen de där små sakerna som räknas. Som ger livskvalitet. Även en helt vanlig onsdag.

 

Jag gillar det. Mycket. Att han alltid tar lite i mina tår när han passerar den soffa där jag har fläkt ut mig i ryggläge. Att han pussar  mig godnatt. Och godmorgon. Ser till att jag dricker min dagliga dos av rekommenderad mängd vatten. Ofta kramar om mig spontant. Oavsett om jag befinner mig i ett morgonrocksluffande tillstånd med håret vilt på ända, eller om jag är uppsminkad till tänderna och synnerligen redo för en trevlig utekväll. För honom är det mindre viktigt. Det viktiga är att jag är jag. Hans lilla smurf. Och för mig är det viktigt att han finns där för mig. Eller närmare bestämt med mig.  Varje dag. Det gör han. För det är jag glad. Året om. Ingen kan ha det bättre.

 

Idag lyser solen med sin frånvaro. Vilket ger mig tid att vara hemma. En hel dag. Att pyssla inomhus. Eller bara vara. Ska försöka skjuta de pockande jobbtankarna åt sidan. Begränsa vidden av upptrappningen i några dagar till. Mota bort funderingarna kring den juridiska maran. Fortsätta på linjen att äta sunt. För de extrakilon jag för några år sedan lade på mig är snart borta. Min mage har upphört att på konstant basis kännas uppblåst och svullen. Stressad. I allafall för det mesta. Känslan är skön. Jag är nöjd med mig själv. Bättre resultat kan man faktiskt  inte begära efter bara några veckors semester.

 

Bevisligen krävs det dock att jag håller mig ifrån snacksen. Om jag vill upprätthålla mitt uppnådda resultat. Av välbefinnande. För de jordnötter jag glatt frossade i mig framför filmen igår gör sig nämligen med all önskvärd tydlighet påminda även idag. Min mage har över natten bytts ut mot en sten. Av cement. Det är således tydligt att jordnötter i sin rena form inte på något sätt främjar livskvalitet. Eller lugn. Som jag så väl behöver. För balans i vardagen är avgörande. Och kan, med facit i hand, sannerligen inte klassas som peanuts. 

 

Med det sagt tar jag mig en till kopp kaffe. Och laddar vidare för en riktigt trevlig onsdag.

 

 

 

Sista semesterveckan är nu påbörjad. Det känns nästan ok. Om man spaltar upp den kvarvarande tiden under epitetet långhelg vill säga. Det vill säga ett tidsspann av ledighet under hela tre dagar. Jag har nämligen, med det sättet att räkna, inte mindre än två stycken härligt lediga långhelger kvar. Tisdag till torsdag. Följt av fredag till söndag. Och med den vetskapen kan jag knappast känna mig missnöjd. Iallafall inte idag. Även om nedräkning pågår. I mitt undermedvetna.

 

Den här dagen har dock varit skön. Placerade i sedvanlig ordning mig och min filt på det närliggande badet. I bara ett par timmar. För mot all förmodan och i direkt motstridighet mot mitt eget universums lagar blev jag idag lätt uttråkad. Snabbt. Vilket förvånade mig. För förutsättningarna idag var ytterst gynnsamma. Badet var bara befolkat till hälften. Med all säkerhet på grund av att semesterperioden lider mot sitt slut. Vilket per automatik gav mig synnerligen gott om utrymme i poolen. Samt möjlighet att breda ut mig rejält utan att riskera att bli störd av någon filtgranne. Eller mer exakt uttryckt - av någon filtgrannes barn. Men är man less så är man. Det hjälps inte. Och det kommer med all säkerhet en ny solig dag imorgon.

 

Tog mig istället in till Söder. En skön promenad. Strosade lite i butikerna vid Skanstull med slutdestination Medis i sikte. Middag med vän på Eken. För oss en gammal klassiker. Som nästan kunde räknas som standard för tre år sedan. Men som kändes betydligt mer givande idag. På alla plan. För oavsett hur konstellationer ändras över tid finns det saker som alltid kommer att bestå. Som bara kan bli bättre. Vänskap är en sådan sak. Och för det är jag glad. På riktigt.

 

För övrigt kan jag inte låta bli att fascineras av att en enkel liten Frapino coffee caramel från Espresso House kan räcka i ett par timmar. Det vill säga nästan lika länge som namnet på den aktuella drycken tar att uttala. Samt att två timmar kan gå så otroligt fort. Sweet. Det gör vi helt enkelt om. Snart. Och då ska jag se till att ha med mig ett redigt skavsårsplåster i väskan.

 

 

Drack imorse mitt morgonkaffe i lugn och ro på den även idag soliga balkongen. Med sällskap av de här tre små krabaterna. På min ära en mycket bra start på min sista semestervecka.

 

Så godmorgon Stockholm. Och resten av världen för den delen.

 

 

Jag gillar sommar och sol. Och tillhörande bad. För helst väljer jag att inte breda ut min filt på en plats där en rimlig möjlighet att snabbt svalka sig i plurret saknas. Vill härmed slå ett slag för utomhusbad i min del av Stockholm. Det finns några stycken. Och de flesta är helt fantastiska.

 

För svar ja. Det finns faktiskt många fina stränder med tillhörande bad i Stockholm. Staden består inte bara av betong. Verkligen inte. Om så varit fallet hade jag inte velat bo här. Jag sprider oftast mina gracer mellan två bad. Det första eftersom det ligger i synnerligen nära anslutning till mitt hus. På så sätt blir det enkelt att besöka. Och området är prydligt. Poolen är ren. Det var här som jag igår slukade min bok om Reiki. Bland familjer och badringar. Fortfarande utan nämnvärt mycket skrik. Jag är imponerad.

 

Det andra gillar jag eftersom det skiljer sig lite från det första. För här kan jag glatt och fritt naturbada i en vacker sjö. Även detta ligger på behagligt gångavstånd. I reservatet. Så nära naturen har jag sällan tidigare bott. På båda ställena kan jag köpa glass. Eller läsk. Och lunch om jag så vill. Samt sätta mig på en fräsch toalett när andan väl faller på. Det är här som jag idag tänker förkovra mig i reflexologi. Tre kilometers promenad enkel väg. Genom den vackra skogen. Med Kungen.

 

Njutbart ska det bli.

 

 

Igår var dagen i det närmaste perfekt. Efter en god natts sömn luffade jag länge runt i min morgonrock. Jag gillar nämligen det. Att luffa runt. Ett begrepp som hängt med mig under lång tid. Och innefattar det mesta från att i stillhet avnjuta kaffe på balkongen med morgonnyheterna på TVn i bakgrunden till att duscha riktigt länge. Att bädda sängen får vänta. Så även disken. Och allting annat som skulle kunna klassas som praktiskt. För sådana morgnar, på luffen, äger jag världen. Det finns ingen stress. Endast gott om tid att bara vara. I love it.

 

Kungen jobbade halvdag. Så jag väntade in honom. Packade väskan efter lunch för en dag tillsammans vid badet. Det utomordentliga sådana som till min lycka ligger endast några hundra meter från vårt hus. Med pool. Barnfamiljer förvisso. Hur många småttingar som helst. Men på grund av någon helt outgrundlig anledning förskräcker jag mig själv ibland genom att tycka att de flesta är ganska söta.

 

För på vårat bad i stan, där skriker inte barnen efter glass. De köar snällt. Oavsett hur många små äpplen höga de hunnit bli. Märkligt. Kungen har noterat detsamma. Vi har ingen förklaring på varför. Kanske är barn i gemen lyckliga när de befinner sig på ett utomhusbad. Eller också är föräldrarna i vårt område synnerligen kompetenta vad gäller att ledsaga sina allra minsta telningar in i en värld där man med fördel socialiserar väl med andra istället för att tjura och störa. Vi vet inte. Dock kan jag konstatera att jag gillar att lägga ut min filt på just det badet. Idag kommer jag att göra det igen.

 

Efter en lång eftermiddagspromenad längs med kanalen och en god middag luffade jag vidare. I soffan. Med ett glas rött och min dator. Kanske inte den mest händelserika dagen i mitt liv. Men en för energiboosten ack så viktig. För en höst är i antågande. Och den kommer att bli precis som vanligt. Hektisk. Krävande. Stressig.

 

Igår tog jag mig nämligen tid att läsa igenom några av vårens inlägg. Det är något jag sällan gör. Och till min stora fasa kunde jag, trots det lugn jag hade tankat under dagen och under de senaste två veckorna, utan problem förflytta mig till känslan. Den som jag är alltför van att leva med. Men som i ett avslappnat tillstånd kändes ganska främmande. Om än skrämmande välbekant. Den energiska strävan att ständigt jaga något. Att komma ikapp. Så osunt. I längden. Även om jag i grunden gillar det. Ambivalensens mästare. Det är jag.

 

Jag är dock inte naiv. Och inser faktiskt att det kanske dags att försöka reglera lite. Ta tag i att hitta ett verktyg för att balansera min vardag. När den väl kommer. Om bara en vecka till. Bara tanken fick mig att fylla upp mitt glas en extra gång. Och med det lyckades jag bordlägga funderingen. Tills idag.

 

Boken jag packar ner i min strandväska idag kommer därför att handla om reiki. Inget jag kanske behöver under min semester. Men har tid att läsa om. För i höst kan jag med säkerhet räkna med att förutsättningarna kommer att vara precis de motsatta.

 

 

Kungen och jag är relativt nyblivna sambos. Officiellt via Svensk Adressändring rör det sig om 7 månader. I praktiken snackar vi ett drygt år. Vi har det bra. Jag är lycklig. Han är da shit för mig. Och jag verkar vara det även för honom. Det är vi som ska vara för resten av livet. Så känns det. Jag är fortfarande väldigt kär i min kung.

 

Dock vill jag poängtera att ovanstående inte på något sätt ska förväxlas med ett antagande om att vi aldrig heller har några kontroverser. Oh nej. För såklart har vi det. Det finns par som bestämt hävdar att de aldrig har bråkat. På flera flera år. Eller decennier. Bullshit säger jag. Och om det verkligen är sant, hur mår de då egentligen? Hur mycket förtret har de fått svälja? Den typen av konflikthantering är inte speciellt sund. Enligt min mening. Tåtassande i silkestofflor har aldrig varit min specialitet. Jag tenderar istället att vricka fötterna när jag väl försöker.

 

Men det sagt tänker jag komma till min poäng. För efter så pass många månader tillsammans börjar givetvis vår rosenrött färgade smekmånad att gå över. Några av Kungens handlingar, som jag tidigare kunde klassa som "gulliga och personliga om än i verkligheten direkt felaktiga"  och således ha ett visst överseende med, börjar sakta men säkert att peta lite lätt på min pedantiska nerv.

 

Missförstå mig rätt. Min kung är inte alls på något sätt slarvig. Oh nej. Han håller istället stenkoll på de saker han tycker är viktiga. Såsom att dagligen vädra sängens örngott. Iallafall sitt eget. Jag tar det som ett bevis på att jag själv luktar gott och inte på något sätt kan beskyllas för att svettas på nätterna. Han vädrar även sina skor. Och arbetsbyxor. I sig ett bra drag enligt min mening. Jag gillar renlighetstänket. Och blir ibland lite stolt över honom på grund av just det här. Själv har jag sällan vädrat mina skor. På sin höjd tvättat mina gympadojjor någon gång per år. Vid behov. Så ibland fascineras jag av hans frenesi. Och har ibland tänkt att här kanske jag har något att lära. Med betoning på kanske.

 

För det finns issues. Vid själva vädringsmomentet sköter han sig snyggt och långt över förväntan. Ty var sak placeras alltid nogsamt på sin naturliga plats - prydligt uppställt på balkongen eller väl upphängt i badrummet. Precis som jag tycker att det ska vara. Pedant som jag ju är. Så det borde ju inte bli något problem kan man vid en första anblick tycka. Han får ju sina saker vädrade och blir lycklig. Jag får se sakerna vädrade på korrekta platser i hemmet och slipper därför bli olycklig. Win win i sin främsta form. Eller? Nja. Kanske inte riktigt.

 

För när sakerna är vädrade så är de vädrade. Och ska således tagas bort. Vikas ihop. Läggas på platser där de är avsedda att ligga. Någon gång emellanåt vill jag gärna använda mina balkongstolar till annat. Typ att sitta på. När sommaren bjuder på sol. Det är i min värld helt naturligt. Dock inte nödvändigtvis alltid i hans. Och precis här uppstår problemet. För var exakt ska sakerna nu läggas?

 

Jag hävdar bestämt att vi har tydligt avsedda platser även för just detta. Garderoben om sakerna är rena och tvättkorgen om sakerna är smutsiga. Inte svårare än så. Simple as that. Varken mer eller mindre. Och om vi båda följer mina oskrivna lagar blir det ej heller något tjafs. Det borde vara en självklarhet. För alla. Men icke. Ty Kungen har ett helt annat sätt att se på saken.

 

I hans värld passar de upptorkade arbetsbyxorna alldeles utmärkt att fläka ut till full beskådan mitt i vardagsrummet. Med fördel på pianostolen av trä mittemot soffan. För han ska ju ändå ha dem imorgon. Oavsett om klockan idag skulle vara endast 17:30. Gärna tidigare. Jag tvingas således ofta att titta på dem under hela kvällen. Varje gång jag vrider huvudet mot TVn. Ok med mig? Oh no. Verkligen inte.

 

Jag ställer mig nämligen lika frågande varenda gång. Vad var det som hände? Det här har vi ju pratat om. Flera gånger. Jag har proklamerat bestämt hur vi ska ha det. Och han har hummat instämmande varendaste gång. Så hur exakt gick det snett i den eminenta kommunikationen? Och vad handlar det här revirpissandet i form av utspridda kläder egentligen om? Är det en manifestation för manlighet? Ett flyttbart testosteronmonument med en betydelse som jag inte kan förstå? Ren och skär lathet? Något annat? Oklart. Det är vad det är.

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer att få svar på den här frågan. För Kungen är Kungen. Och jag är jag. Här tänker vi inte lika. Bevisligen. Kanske är detta spektakel något som jag måste leva med för alltid hädanefter. Om jag vill ha frid i Kapernaum. Som mormor skulle ha sagt. Jag har funderat på det här. Och kommit fram till någon sorts acceptabelt konsensus. Där jag kan klappa mig på axeln. På grund av min mogenhet. Och storsinthet. Det gäller helt enkelt att välja sina strider.

 

Så, istället för att släppa loss den inneboende obarmhärtiga och eldsprutande draken i tid och otid har jag valt att i stillhet vika ihop de plagg som enligt min och säkerligen även många andras mening felaktigt har placerats i vardagsrummet. Samt att, med en uppsyn så munter som möjligt, vänligt men bestämt dirigera honom till antingen just garderoben eller tvättkorgen varenda gång han förbryllat letar efter sina saker i vardagsrummet. Det här har jag lärt mig att hantera. Med bravur. För han är egentligen väldigt bra, min kung. I övrigt tornar inte olaterna upp sig något nämnvärt. Och renlighet som sådan är ju faktiskt något som jag uppskattar. Så med det låter jag udda vara jämnt. Vad gäller just vädring. Jag är stolt över mig själv.

 

Däremot har jag ännu inte bestämt hur jag ska förhålla mig till hans sluta snarka-atteraljer. De små fula näsutvidgarna som jag i tid och otid hittar i köket. Gärna tillsammans med sina eviga följeslagare öronpropparna. Med fördel placerade på hyllorna där jag förvarar finporslin. Intill såssnipor och fruktskålar är det enligt min mening inte alls lämpligt att idka förvaring av personliga pryttlar. Till detta har vi nämligen varsitt nattduksbord. Och varsin hylla i badrumsskåpet. Även här har jag tolkat hans hummande som jakande. Helt felaktigt. Bevisligen.

 

Det här tenderar att bli en personlig utmaning. För mig. Vilket måhända resulterar i ett senare inlägg. Vi får helt enkelt avvakta och se. Just idag tänker jag dock ta honom i handen och njuta av solen. För jag är ju trots allt som sagt fortfarande väldigt kär i min kung.

 

  

Det här är inlägget som jag länge undrat över om jag ska skriva eller om jag ska låta bli. För jag brukar sällan, läs aldrig, benämna personer speciellt ingående i min blogg. Jag brukar ej heller nämna dem vid namn. Men den här gången känns det ok. För det handlar om vänskap. Djup sådan. Rotad i hjärtat för väldigt många år sedan. En vänskap som kanske har legat något i träda. Vilket inte är någons fel. Det har bara blivit så. Dock har den nu åter börjat spira. Vilket känns skönt. Och så rätt. Naturligt. Det är så det ska vara helt enkelt.

 

Vi har en lång historia, C och jag. Jag blev förälskad i henne redan på högstadiet. På ett platoniskt sätt givetvis. Tillsammans har vi gjort det mesta man kan göra som tonåring.  Delat drömmar om att bli rockstjärnor. Blivit olyckligt kära och blivit lyckligt kära. Hatat lärare men älskat hårdrock och långhåriga sångare. Hon var där när jag upplevde min första fylla. Vi har varit coola tillsammans. Vi har även varit synnerligen fjortispatetiska tillsammans. Ofta skrattat. Ibland gråtit. Dock aldrig egentligen bråkat. I allafall inte vad jag minns.

 

Hon fanns där för mig när jag var tonårsarg på mina föräldrar. Eller någon annan. När jag kom hem från min utlandsvistelse. När jag var glad och ville dela med mig av något. Smått som stort. Eller bara sitta och hänga i hennes fina rum. Där trivdes jag. Och kände mig trygg. Alltid. Hon har alltid funnits där för mig. Det är henne jag tänker på de gånger jag har definierat vem som genom tiderna har varit min bästa bästis. De åren betyder nämligen mycket för mig. 

 

Någonstans på vägen slutade vi hänga. Varför vet jag inte. Det kan bli så ibland gissar jag. Men jag har genom åren ofta tänkt på henne. Att jag saknar det vi hade. Hennes värme och humor. Hennes lingvistiska ådra. Den är fantastisk. Jag har alltid gått igång på hennes ordval. Den smarta vitsigheten. Det gör jag fortfarande. Hon är vacker. Perfekt hy. Finlemmad benstomme. Stora rådjursögon. Något jag alltid har avundats henne. Därför har det ofta varit en gåta för mig varför hon valt att inte framhäva det. Varför hon har dolt sig. Ibland bakom mig. Ofta under stora bylsiga luvtröjor. Tagit avstånd från smink. Även om hon är den som alltid har varit mest frekvent nyduschad av oss alla. För hon har alltid doftat gott. Varit fräsch. Något annat hade varit otänkbart.

 

För ett drygt år sedan fick jag min förklaring. På så många saker. Jag skäms idag över att jag aldrig förstod. Att jag inte hade kapaciteten att vara där när det väl begav sig. Då jag hade chansen att vara närvarande på hemmaplan. Jag borde ha insett vad det handlade om. Kanske frågat. Men jag var alltför lyckligt ovetandes om världen för att kunna relatera. För att kunna tyda tecknen. Trots att jag befann mig så nära. Jag var helt enkelt för ung och oerfaren. Även om jag nog betedde mig som att jag ägde universum. Och hade svar på allt. Och kunde skydda mina nära och kära från allt ont. Så fel man kan ha. Så så fel.

 

Idag är min vän dock starkare än någonsin. Hon gör ett fantastiskt jobb med sig själv. Är så modig. Hennes personliga resa är insiktsfull utöver det vanliga. Få personer lyckas komma så långt som hon har gjort. Hur mycket de än försöker. Jag imponeras av henne. För mig är hon en förebild. Ty även om vissa stunder fortfarande är tunga har hon gjort det som få klarar av - att vända sitt liv. Till det bästa. På så många plan. Samtidigt. Hon lyssnar numera på sig själv. Och vågar ta hjälp när det behövs. Agerar utifrån sin insikt. Och har även börjat att ge blanka fan i vem som skulle kunna tänkas tycka något negativt om hennes utveckling. Det om något måste vara urkraft i sin sanna form personifierad. Här har gemene man mycket att lära. Inte minst jag.

 

Hur konstigt det än kan låta ger hon mig mitt i allt som hon skriver stort hopp om livet. För hur illa något än ter sig kan man alltid se till att ta tag i sådant som måste tillåtas att beröras. Det har hon bevisat. För sig själv och alla andra. Med bravur. Vi är många därute som står bakom henne i hennes process. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Hon är fantastisk. För den här tjejen är kanske den starkaste person jag känner. Som förtjänar allt gott i världen. Och är på god väg att få det hon vill ha. Bli den hon är ämnad att vara. Respekt.

 

Så C, som jag brukar säga - världen står öppen för dina fötter. Den är din. Och jag är så glad att jag åter finns i den. Love. För evigt. Amen.