Från noll till hundra och tvärtom

Min C.

Kategori: Livet

Det här är inlägget som jag länge undrat över om jag ska skriva eller om jag ska låta bli. För jag brukar sällan, läs aldrig, benämna personer speciellt ingående i min blogg. Jag brukar ej heller nämna dem vid namn. Men den här gången känns det ok. För det handlar om vänskap. Djup sådan. Rotad i hjärtat för väldigt många år sedan. En vänskap som kanske har legat något i träda. Vilket inte är någons fel. Det har bara blivit så. Dock har den nu åter börjat spira. Vilket känns skönt. Och så rätt. Naturligt. Det är så det ska vara helt enkelt.
 
Vi har en lång historia, C och jag. Jag blev förälskad i henne redan på högstadiet. På ett platoniskt sätt givetvis. Tillsammans har vi gjort det mesta man kan göra som tonåring.  Delat drömmar om att bli rockstjärnor. Blivit olyckligt kära och blivit lyckligt kära. Hatat lärare men älskat hårdrock och långhåriga sångare. Hon var där när jag upplevde min första fylla. Vi har varit coola tillsammans. Vi har även varit synnerligen fjortispatetiska tillsammans. Ofta skrattat. Ibland gråtit. Dock aldrig egentligen bråkat. I allafall inte vad jag minns.
 
Hon fanns där för mig när jag var tonårsarg på mina föräldrar. Eller någon annan. När jag kom hem från min utlandsvistelse. När jag var glad och ville dela med mig av något. Smått som stort. Eller bara sitta och hänga i hennes fina rum. Där trivdes jag. Och kände mig trygg. Alltid. Hon har alltid funnits där för mig. Det är henne jag tänker på de gånger jag har definierat vem som genom tiderna har varit min bästa bästis. De åren betyder nämligen mycket för mig. 
 
Någonstans på vägen slutade vi hänga. Varför vet jag inte. Det kan bli så ibland gissar jag. Men jag har genom åren ofta tänkt på henne. Att jag saknar det vi hade. Hennes värme och humor. Hennes lingvistiska ådra. Den är fantastisk. Jag har alltid gått igång på hennes ordval. Den smarta vitsigheten. Det gör jag fortfarande. Hon är vacker. Perfekt hy. Finlemmad benstomme. Stora rådjursögon. Något jag alltid har avundats henne. Därför har det ofta varit en gåta för mig varför hon valt att inte framhäva det. Varför hon har dolt sig. Ibland bakom mig. Ofta under stora bylsiga luvtröjor. Tagit avstånd från smink. Även om hon är den som alltid har varit mest frekvent nyduschad av oss alla. För hon har alltid doftat gott. Varit fräsch. Något annat hade varit otänkbart.
 
För ett drygt år sedan fick jag min förklaring. På så många saker. Jag skäms idag över att jag aldrig förstod. Att jag inte hade kapaciteten att vara där när det väl begav sig. Då jag hade chansen att vara närvarande på hemmaplan. Jag borde ha insett vad det handlade om. Kanske frågat. Men jag var alltför lyckligt ovetandes om världen för att kunna relatera. För att kunna tyda tecknen. Trots att jag befann mig så nära. Jag var helt enkelt för ung och oerfaren. Även om jag nog betedde mig som att jag ägde universum. Och hade svar på allt. Och kunde skydda mina nära och kära från allt ont. Så fel man kan ha. Så så fel.
 
För ett år sedan kastade jag mig glatt och ovetandes över hennes nystartade blogg. Den av mig efterlängtade. Med förhoppningen att åter få inblick i min gamla väns vardag. Vilket jag sannerligen fick. Med råge. Idag läser jag den dagligen. Den för mig närmare henne. Om än på avstånd. Och även om hon inte alltid vet att jag läser, begrundar och tänker på henne. Hon gör mig stolt. Ofta glad. Ibland arg. Inte på henne men på omständigheterna. Och på min egen ringa insats när den kanske hade behövts som bäst. Förlåt C. Jag borde ha funnits där. Så som du alltid har funnits där för mig.
 
Idag är min vän dock starkare än någonsin. Hon gör ett fantastiskt jobb med sig själv. Är så modig. Hennes personliga resa är insiktsfull utöver det vanliga. Få personer lyckas komma så långt som hon har gjort. Hur mycket de än försöker. Jag imponeras av henne. För mig är hon en förebild. Ty även om vissa stunder fortfarande är tunga har hon gjort det som få klarar av - att vända sitt liv. Till det bästa. På så många plan. Samtidigt. Hon lyssnar numera på sig själv. Och vågar ta hjälp när det behövs. Agerar utifrån sin insikt. Och har även börjat att ge blanka fan i vem som skulle kunna tänkas tycka något negativt om hennes utveckling. Det om något måste vara urkraft i sin sanna form personifierad. Här har gemene man mycket att lära. Inte minst jag.
 
Hur konstigt det än kan låta ger hon mig mitt i allt som hon skriver stort hopp om livet. För hur illa något än ter sig kan man alltid se till att ta tag i sådant som måste tillåtas att beröras. Det har hon bevisat. För sig själv och alla andra. Med bravur. Vi är många därute som står bakom henne i hennes process. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Hon är fantastisk. För den här tjejen är kanske den starkaste person jag känner. Som förtjänar allt gott i världen. Och är på god väg att få det hon vill ha. Bli den hon är ämnad att vara. Respekt.
 
Så C, som jag brukar säga - världen står öppen för dina fötter. Den är din. Och jag är så glad att jag åter finns i den. Love. För evigt. Amen.
 
 
 

Kommentarer

  • Cicci säger:

    Nu fick du mig att gråta.
    Och le samtidigt.
    Tack.
    Din känsla för mig är totalt ömsesidig.
    Jag är så själaglad över att vi tagit upp vår vänskap igen.
    Du är en solstråle.
    Du är människovänlig.
    Du lyssnar, du förstår långt mer än vad folk i allmänhet ens någonsin kommer att förstå.
    Du ger så fantastiskt mycket av dig själv.

    Du är underbar.
    Tack för dina ord.
    Kramar från en rödögd och snörvligt jag.

    Ps, jag kommer att läsa detta om och om igen.
    Det är utan tvekan det mest vackra sätt någon överhuvudtaget beskrivit mig på.
    Tack!
    Ds.

    Svar: Du är så bäst och förtjänar det bästa. Allt annat är otänkbart, min fina vän <3
    Från 0 - 100

    2013-08-01 | 12:13:45

Kommentera inlägget här: