Livskvalitet. Verkligen inte peanuts.
Kategori: Livet
Jag är som sagt inne på min sista semestervecka. Den fjärde. Och så tillika slutgiltiga ledigheten innan det är dags att kamma till sig och åter ta tag i jobbet. Det känns ok att komma tillbaka. Nästan på gränsen till roligt. För denna gång har jag hunnit vila upp mig. Med råge. Kroppen känns avslappnad. Så även själen. I balans. Det var sannerligen ett bra tag sedan jag beskrev mig själv med det begreppet. Må det intankade lugnet nu hålla i sig länge.
Det är dock bara onsdag. Således befinner jag mig mitt i min första långhelg. Den är inte över ännu. Och jag har en ytterligare långhelg kvar. Innan det är dags att sätta jobbdatorn på ryggen. Promenera till kontoret. Fortsätta att hålla mina sunda vanor. Bygga vidare på livskvalitet. Luffandes i soffan under tidig morgonstund, likt idag, ter sig detta inte så svårt. Det gäller bara att jobba lite på lugnet. Även under perioder när just det lyser med sin frånvaro. Men det borde gå. För jag bor ju tillsammans med världens bästa monark. Vars stöd betyder allt för mig.
Vi har det bra, Kungen och jag. Vår lägenhet är förträffligt belägen. Nära till city och storstadspuls samtidigt som vi har lika nära till naturen. Och därigenom per automatik till friden. Vilket passar oss perfekt. Även om vi reser en del. Besöker andra städer och emellanåt även andra länder. Synkade och samstämda. Det är vad vi är. För det mesta. Vilket är det grundläggande. Det är nämligen de där små sakerna som räknas. Som ger livskvalitet. Även en helt vanlig onsdag.
Jag gillar det. Mycket. Att han alltid tar lite i mina tår när han passerar den soffa där jag har fläkt ut mig i ryggläge. Att han pussar mig godnatt. Och godmorgon. Ser till att jag dricker min dagliga dos av rekommenderad mängd vatten. Ofta kramar om mig spontant. Oavsett om jag befinner mig i ett morgonrocksluffande tillstånd med håret vilt på ända, eller om jag är uppsminkad till tänderna och synnerligen redo för en trevlig utekväll. För honom är det mindre viktigt. Det viktiga är att jag är jag. Hans lilla smurf. Och för mig är det viktigt att han finns där för mig. Eller närmare bestämt med mig. Varje dag. Det gör han. För det är jag glad. Året om. Ingen kan ha det bättre.
Idag lyser solen med sin frånvaro. Vilket ger mig tid att vara hemma. En hel dag. Att pyssla inomhus. Eller bara vara. Ska försöka skjuta de pockande jobbtankarna åt sidan. Begränsa vidden av upptrappningen i några dagar till. Mota bort funderingarna kring den juridiska maran. Fortsätta på linjen att äta sunt. För de extrakilon jag för några år sedan lade på mig är snart borta. Min mage har upphört att på konstant basis kännas uppblåst och svullen. Stressad. I allafall för det mesta. Känslan är skön. Jag är nöjd med mig själv. Bättre resultat kan man faktiskt inte begära efter bara några veckors semester.
Bevisligen krävs det dock att jag håller mig ifrån snacksen. Om jag vill upprätthålla mitt uppnådda resultat. Av välbefinnande. För de jordnötter jag glatt frossade i mig framför filmen igår gör sig nämligen med all önskvärd tydlighet påminda även idag. Min mage har över natten bytts ut mot en sten. Av cement. Det är således tydligt att jordnötter i sin rena form inte på något sätt främjar livskvalitet. Eller lugn. Som jag så väl behöver. För balans i vardagen är avgörande. Och kan, med facit i hand, sannerligen inte klassas som peanuts.
Med det sagt tar jag mig en till kopp kaffe. Och laddar vidare för en riktigt trevlig onsdag.
