Från noll till hundra och tvärtom

Jag lyckades hålla undan det mesta igår. Promenerade in till Söder. Tillsammans med Kungen. Brunschade gott med min gravida vän. Efter en timme hade vi avhandlat en hel del inom spannet icke lämpligt eller propert användande av Facebook, till inköpsställen för desto mer lämplig och proper mamma-BH. Samt upplevt både sol och regn på betryggande avstånd under gröna markiser.

 

Därefter spatserade vi vidare över söders höjder, Kungen och jag. Till Fotografiska. Där Elofsson var intressant. Vars verk hade tjänat på något mer omfattande utställningsyta. Odani var besynnerlig. Och för mig dagens stora besvikelse. Helmut var bäst. Om än en riktig snuskgubbe. Roligast, alla kategorier, var dock fotoautomaten. Klart värd ett nytt besök. Om några månader eller så. Avslutade min sista semesterdag med filmkväll och nattsuddande light. Den kunde knappast ha varit skönare.

 

Och idag har jag jobbat. Stärkt av intaget från shakern med Kungens för mig väl avvägda pulverblandning promenerade jag, med inte alltför tunga steg, imorse till kontoret. Där dagens agenda, skriven i Outlook några timmar innan jag gick på semester, väntade på mig. Planering är som jag alltid säger a och o. Utan sådan skulle jag knappast komma långt. Eller minnas mycket överhuvudtaget. Tände effektivitetens lampa och betade av en hel dag med en riktig så kallad schvung. Promenerade därefter hem till ett dukat bord och lagad middag. Förvisso trött. Men glad.

 

Den här hösten kommer att bli så mycket bättre än vad jag trodde. För vilket jag idag, av hela mitt hjärta, tackar min gamle vän i norr. Och hans vän advokaten.

 

 

Helgen har varit skön. I fredags promenerade jag in till söder och min i sista minuten inbokade klipptid. Resultatet blev över förväntan. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den frisyr jag valt att pryda min skult under de senaste åren i det närmaste kan klassas som obefintlig. Till och med Kungen skulle med all säkerhet kunna klippa mitt hår någotsånär snyggt om jag bad honom. Felmarginalen skulle troligen vara låg. Dock chansar jag inte gärna här. Så frisör fick det bli. Och mina toppar blev fräscha.

 

Efter en sent påkommen promenad till videobutiken ligger nu tre härliga filmer på en hylla under TVn. Vårt Tarrantinofrossande fortsätter även denna höst. För Django såg vi i fredags. Två andra filmer har vi kvar att njuta av under veckans kommande regniga kvällar.

 

Igår var vädret ok. Varmt men mestadels mulet. Laddade hem en spökvandrings-app och strosade därefter runt i Gamla stan under några timmar. Med regelrätta mordberättelser i lurarna. Jag har gjort det förut. Då med guide klädd i tidsenliga kläder. Dagens budgetvariant var annorlunda men inte sämre. Speciellt inte med tanke på att Gamla stan är relativt folktom under den här tiden på året. Det går således lättare att röra sig. Utan att bli irriterad. Eller krocka med våldsfotograferande turister. Avslutade med glass i Kungsträdgården. Flanerade bland schackspelare och annat löst lördagsledigt folk. Därefter väntade en välförtjänt spakväll i hemmets lugna vrå.

 

Jag är nu inne på min sista semesterdag. Imorgon är det åter dags att ta sig tillbaka till allvaret. Jag vet redan hur veckan kommer att se ut. För det planerade jag redan i början av juli. Känslan är blandad. Det ska bli roligt att träffa folk. I allafall vissa. För det kommer under stundande veckor att vara mindre roligt att träffa andra. Mina hjärnspöken börjar göra sig gällande. De som tillhör den juridiska maran. Det börjar bli dags att ladda upp. Förhoppningsvis för sista gången. Åtminstone vad gäller just det.

 

Det är dock viktigt för mig att minnas att det idag faktiskt bara är söndag. Inte måndag. Jag är fortfarande ledig. Den något mer dystra sinnesstämningen kan således med fördel få vänta till imorgon. Det hänger faktiskt inte på en dag. Så jag tänker trycka bort det gråa. Ett litet tag till. Efter lunch är planen att åter promenera in till söder. Till Fotografiska. Tänker gotta mig i andras verk. En hel eftermiddag. Och med det avslutar jag med värdighet min semester.

 

Tack Ledigheten, för en osedvanligt härlig tid. Vi ses igen nästa sommar. På återseende.

 

 

Efter att ha läst igenom och begrundat mitt inlägg skrivet förra fredagen såg Kungen faktiskt till att hålla sina näspryttlar borta från det aktuella skåpet. En god ansträngning. Som höll sig i en hel vecka. Ända tills idag.

 

För i tidig arlastund imorse kunde han inte behärska sig längre. Smygandes, och med den fula lilla prytteln redo i handen, öppnade han åter dörren till skåpet med finporslin.  Och hejdade sig genast i rörelsen. Drog sig något tillbaka. Stängde åter skåpsdörren. Begrundande sakernas tillstånd ytterligare en gång,  med ett leende på sina läppar. Den lille fule ligger nu fint placerad på Kungens nattduksbord. Som sig bör.

 

Kanske har vi nu äntligen tagit striden för sista gången. Kanske inte. Only God can tell....

 

 

Det börjar att lida mot höst. Vilket inte minst märks på temperaturen. Dagarna är kallare. Gråare. Och nätterna är regnigare. Kyliga. Trots att vi bara har kommit till mitten av augusti. Idag har dessutom sista långhelgen påbörjats. Hu.

 

Veckan har dock varit bra. Välbehövlig. På sitt sätt. Jag börjar bli nöjd över utfallet på mitt  nya privata projekt. Även om många som jag trodde var självklara verkar ha anslutit sig till dem som valt att inte delta. Ännu iallafall. Det gör givetvis inget. Finner bara i stillhet fenomenet något intressant.

 

Har dessutom hunnit med lite av det praktiska som har fått stå åt sidan till förmån för det tidigare vackra vädret. Tvättkorgen är tömd och det är numera åter städat i garderoben. Kungen har byggt skoställ. Mina sommarskor har således äntligen förärats en välförtjänt hedersplats i hallen. Och efter ett besök på IKEA i onsdags har jag fått ytterligare god ordning i mina kryddhyllor. Samt kommer här framöver att kunna dricka kvällsthé på ett mycket mer propert sätt än tidigare.

 

Igår träffade jag en gammal vän. Min fina som inte längre bor i Sverige. Vi kombinerade kvalitetstid med wellness. Den ultimata mixen. Sittandes i varsin stol på en nagelsalong. Idag känns således både tå- och fingernaglar synnerligen fräscha. Det är fantastiskt vad lite färg kan göra för det yttre. Och vad möten med gamla vänner kan göra för det inre.

 

Idag nyttjar jag den sida som min osedvanligt vackert gravida vän har tipsat om. För det är dags för mina kluvna hårtoppar och mig att till slut våga ta steget att gå skilda vägar. Vi har hängt ihop alldeles för länge. Och de har, bokstavligt talat, börjat nöta kraftigt på mig. Ikväll tänker jag tona det nytoppade håret. Det gör jag dock alldeles själv här hemma i badkaret. Because I´m worth it, som man säger.

 

För även det här året är det tydligt att det kommer en höst. Den här gången tänker jag dock möta den rustad till tänderna, både inifrån och ut.

 

 

Jag är som sagt inne på min sista semestervecka. Den fjärde. Och så tillika slutgiltiga ledigheten innan det är dags att kamma till sig och åter ta tag i jobbet. Det känns ok att komma tillbaka. Nästan på gränsen till roligt. För denna gång har jag hunnit vila upp mig. Med råge. Kroppen känns avslappnad. Så även själen. I balans. Det var sannerligen ett bra tag sedan jag beskrev mig själv med det begreppet. Må det intankade lugnet nu hålla i sig länge.

 

Det är dock bara onsdag. Således befinner jag mig mitt i min första långhelg. Den är inte över ännu. Och jag har en ytterligare långhelg kvar. Innan det är dags att sätta jobbdatorn på ryggen. Promenera till kontoret. Fortsätta att hålla mina sunda vanor. Bygga vidare på livskvalitet. Luffandes i soffan under tidig morgonstund, likt idag, ter sig detta inte så svårt. Det gäller bara att jobba lite på lugnet. Även under perioder när just det lyser med sin frånvaro. Men det borde gå. För jag bor ju tillsammans med världens bästa monark. Vars stöd betyder allt för mig.

 

Vi har det bra, Kungen och jag. Vår lägenhet är förträffligt belägen. Nära till city och storstadspuls samtidigt som vi har lika nära till naturen. Och därigenom per automatik till friden. Vilket passar oss perfekt. Även om vi reser en del. Besöker andra städer och emellanåt även andra länder. Synkade och samstämda. Det är vad vi är. För det mesta. Vilket är det grundläggande. Det är nämligen de där små sakerna som räknas. Som ger livskvalitet. Även en helt vanlig onsdag.

 

Jag gillar det. Mycket. Att han alltid tar lite i mina tår när han passerar den soffa där jag har fläkt ut mig i ryggläge. Att han pussar  mig godnatt. Och godmorgon. Ser till att jag dricker min dagliga dos av rekommenderad mängd vatten. Ofta kramar om mig spontant. Oavsett om jag befinner mig i ett morgonrocksluffande tillstånd med håret vilt på ända, eller om jag är uppsminkad till tänderna och synnerligen redo för en trevlig utekväll. För honom är det mindre viktigt. Det viktiga är att jag är jag. Hans lilla smurf. Och för mig är det viktigt att han finns där för mig. Eller närmare bestämt med mig.  Varje dag. Det gör han. För det är jag glad. Året om. Ingen kan ha det bättre.

 

Idag lyser solen med sin frånvaro. Vilket ger mig tid att vara hemma. En hel dag. Att pyssla inomhus. Eller bara vara. Ska försöka skjuta de pockande jobbtankarna åt sidan. Begränsa vidden av upptrappningen i några dagar till. Mota bort funderingarna kring den juridiska maran. Fortsätta på linjen att äta sunt. För de extrakilon jag för några år sedan lade på mig är snart borta. Min mage har upphört att på konstant basis kännas uppblåst och svullen. Stressad. I allafall för det mesta. Känslan är skön. Jag är nöjd med mig själv. Bättre resultat kan man faktiskt  inte begära efter bara några veckors semester.

 

Bevisligen krävs det dock att jag håller mig ifrån snacksen. Om jag vill upprätthålla mitt uppnådda resultat. Av välbefinnande. För de jordnötter jag glatt frossade i mig framför filmen igår gör sig nämligen med all önskvärd tydlighet påminda även idag. Min mage har över natten bytts ut mot en sten. Av cement. Det är således tydligt att jordnötter i sin rena form inte på något sätt främjar livskvalitet. Eller lugn. Som jag så väl behöver. För balans i vardagen är avgörande. Och kan, med facit i hand, sannerligen inte klassas som peanuts. 

 

Med det sagt tar jag mig en till kopp kaffe. Och laddar vidare för en riktigt trevlig onsdag.

 

 

 

Sista semesterveckan är nu påbörjad. Det känns nästan ok. Om man spaltar upp den kvarvarande tiden under epitetet långhelg vill säga. Det vill säga ett tidsspann av ledighet under hela tre dagar. Jag har nämligen, med det sättet att räkna, inte mindre än två stycken härligt lediga långhelger kvar. Tisdag till torsdag. Följt av fredag till söndag. Och med den vetskapen kan jag knappast känna mig missnöjd. Iallafall inte idag. Även om nedräkning pågår. I mitt undermedvetna.

 

Den här dagen har dock varit skön. Placerade i sedvanlig ordning mig och min filt på det närliggande badet. I bara ett par timmar. För mot all förmodan och i direkt motstridighet mot mitt eget universums lagar blev jag idag lätt uttråkad. Snabbt. Vilket förvånade mig. För förutsättningarna idag var ytterst gynnsamma. Badet var bara befolkat till hälften. Med all säkerhet på grund av att semesterperioden lider mot sitt slut. Vilket per automatik gav mig synnerligen gott om utrymme i poolen. Samt möjlighet att breda ut mig rejält utan att riskera att bli störd av någon filtgranne. Eller mer exakt uttryckt - av någon filtgrannes barn. Men är man less så är man. Det hjälps inte. Och det kommer med all säkerhet en ny solig dag imorgon.

 

Tog mig istället in till Söder. En skön promenad. Strosade lite i butikerna vid Skanstull med slutdestination Medis i sikte. Middag med vän på Eken. För oss en gammal klassiker. Som nästan kunde räknas som standard för tre år sedan. Men som kändes betydligt mer givande idag. På alla plan. För oavsett hur konstellationer ändras över tid finns det saker som alltid kommer att bestå. Som bara kan bli bättre. Vänskap är en sådan sak. Och för det är jag glad. På riktigt.

 

För övrigt kan jag inte låta bli att fascineras av att en enkel liten Frapino coffee caramel från Espresso House kan räcka i ett par timmar. Det vill säga nästan lika länge som namnet på den aktuella drycken tar att uttala. Samt att två timmar kan gå så otroligt fort. Sweet. Det gör vi helt enkelt om. Snart. Och då ska jag se till att ha med mig ett redigt skavsårsplåster i väskan.

 

 

Drack imorse mitt morgonkaffe i lugn och ro på den även idag soliga balkongen. Med sällskap av de här tre små krabaterna. På min ära en mycket bra start på min sista semestervecka.

 

Så godmorgon Stockholm. Och resten av världen för den delen.

 

 

Jag gillar sommar och sol. Och tillhörande bad. För helst väljer jag att inte breda ut min filt på en plats där en rimlig möjlighet att snabbt svalka sig i plurret saknas. Vill härmed slå ett slag för utomhusbad i min del av Stockholm. Det finns några stycken. Och de flesta är helt fantastiska.

 

För svar ja. Det finns faktiskt många fina stränder med tillhörande bad i Stockholm. Staden består inte bara av betong. Verkligen inte. Om så varit fallet hade jag inte velat bo här. Jag sprider oftast mina gracer mellan två bad. Det första eftersom det ligger i synnerligen nära anslutning till mitt hus. På så sätt blir det enkelt att besöka. Och området är prydligt. Poolen är ren. Det var här som jag igår slukade min bok om Reiki. Bland familjer och badringar. Fortfarande utan nämnvärt mycket skrik. Jag är imponerad.

 

Det andra gillar jag eftersom det skiljer sig lite från det första. För här kan jag glatt och fritt naturbada i en vacker sjö. Även detta ligger på behagligt gångavstånd. I reservatet. Så nära naturen har jag sällan tidigare bott. På båda ställena kan jag köpa glass. Eller läsk. Och lunch om jag så vill. Samt sätta mig på en fräsch toalett när andan väl faller på. Det är här som jag idag tänker förkovra mig i reflexologi. Tre kilometers promenad enkel väg. Genom den vackra skogen. Med Kungen.

 

Njutbart ska det bli.

 

 

Igår var dagen i det närmaste perfekt. Efter en god natts sömn luffade jag länge runt i min morgonrock. Jag gillar nämligen det. Att luffa runt. Ett begrepp som hängt med mig under lång tid. Och innefattar det mesta från att i stillhet avnjuta kaffe på balkongen med morgonnyheterna på TVn i bakgrunden till att duscha riktigt länge. Att bädda sängen får vänta. Så även disken. Och allting annat som skulle kunna klassas som praktiskt. För sådana morgnar, på luffen, äger jag världen. Det finns ingen stress. Endast gott om tid att bara vara. I love it.

 

Kungen jobbade halvdag. Så jag väntade in honom. Packade väskan efter lunch för en dag tillsammans vid badet. Det utomordentliga sådana som till min lycka ligger endast några hundra meter från vårt hus. Med pool. Barnfamiljer förvisso. Hur många småttingar som helst. Men på grund av någon helt outgrundlig anledning förskräcker jag mig själv ibland genom att tycka att de flesta är ganska söta.

 

För på vårat bad i stan, där skriker inte barnen efter glass. De köar snällt. Oavsett hur många små äpplen höga de hunnit bli. Märkligt. Kungen har noterat detsamma. Vi har ingen förklaring på varför. Kanske är barn i gemen lyckliga när de befinner sig på ett utomhusbad. Eller också är föräldrarna i vårt område synnerligen kompetenta vad gäller att ledsaga sina allra minsta telningar in i en värld där man med fördel socialiserar väl med andra istället för att tjura och störa. Vi vet inte. Dock kan jag konstatera att jag gillar att lägga ut min filt på just det badet. Idag kommer jag att göra det igen.

 

Efter en lång eftermiddagspromenad längs med kanalen och en god middag luffade jag vidare. I soffan. Med ett glas rött och min dator. Kanske inte den mest händelserika dagen i mitt liv. Men en för energiboosten ack så viktig. För en höst är i antågande. Och den kommer att bli precis som vanligt. Hektisk. Krävande. Stressig.

 

Igår tog jag mig nämligen tid att läsa igenom några av vårens inlägg. Det är något jag sällan gör. Och till min stora fasa kunde jag, trots det lugn jag hade tankat under dagen och under de senaste två veckorna, utan problem förflytta mig till känslan. Den som jag är alltför van att leva med. Men som i ett avslappnat tillstånd kändes ganska främmande. Om än skrämmande välbekant. Den energiska strävan att ständigt jaga något. Att komma ikapp. Så osunt. I längden. Även om jag i grunden gillar det. Ambivalensens mästare. Det är jag.

 

Jag är dock inte naiv. Och inser faktiskt att det kanske dags att försöka reglera lite. Ta tag i att hitta ett verktyg för att balansera min vardag. När den väl kommer. Om bara en vecka till. Bara tanken fick mig att fylla upp mitt glas en extra gång. Och med det lyckades jag bordlägga funderingen. Tills idag.

 

Boken jag packar ner i min strandväska idag kommer därför att handla om reiki. Inget jag kanske behöver under min semester. Men har tid att läsa om. För i höst kan jag med säkerhet räkna med att förutsättningarna kommer att vara precis de motsatta.

 

 

Kungen och jag är relativt nyblivna sambos. Officiellt via Svensk Adressändring rör det sig om 7 månader. I praktiken snackar vi ett drygt år. Vi har det bra. Jag är lycklig. Han är da shit för mig. Och jag verkar vara det även för honom. Det är vi som ska vara för resten av livet. Så känns det. Jag är fortfarande väldigt kär i min kung.

 

Dock vill jag poängtera att ovanstående inte på något sätt ska förväxlas med ett antagande om att vi aldrig heller har några kontroverser. Oh nej. För såklart har vi det. Det finns par som bestämt hävdar att de aldrig har bråkat. På flera flera år. Eller decennier. Bullshit säger jag. Och om det verkligen är sant, hur mår de då egentligen? Hur mycket förtret har de fått svälja? Den typen av konflikthantering är inte speciellt sund. Enligt min mening. Tåtassande i silkestofflor har aldrig varit min specialitet. Jag tenderar istället att vricka fötterna när jag väl försöker.

 

Men det sagt tänker jag komma till min poäng. För efter så pass många månader tillsammans börjar givetvis vår rosenrött färgade smekmånad att gå över. Några av Kungens handlingar, som jag tidigare kunde klassa som "gulliga och personliga om än i verkligheten direkt felaktiga"  och således ha ett visst överseende med, börjar sakta men säkert att peta lite lätt på min pedantiska nerv.

 

Missförstå mig rätt. Min kung är inte alls på något sätt slarvig. Oh nej. Han håller istället stenkoll på de saker han tycker är viktiga. Såsom att dagligen vädra sängens örngott. Iallafall sitt eget. Jag tar det som ett bevis på att jag själv luktar gott och inte på något sätt kan beskyllas för att svettas på nätterna. Han vädrar även sina skor. Och arbetsbyxor. I sig ett bra drag enligt min mening. Jag gillar renlighetstänket. Och blir ibland lite stolt över honom på grund av just det här. Själv har jag sällan vädrat mina skor. På sin höjd tvättat mina gympadojjor någon gång per år. Vid behov. Så ibland fascineras jag av hans frenesi. Och har ibland tänkt att här kanske jag har något att lära. Med betoning på kanske.

 

För det finns issues. Vid själva vädringsmomentet sköter han sig snyggt och långt över förväntan. Ty var sak placeras alltid nogsamt på sin naturliga plats - prydligt uppställt på balkongen eller väl upphängt i badrummet. Precis som jag tycker att det ska vara. Pedant som jag ju är. Så det borde ju inte bli något problem kan man vid en första anblick tycka. Han får ju sina saker vädrade och blir lycklig. Jag får se sakerna vädrade på korrekta platser i hemmet och slipper därför bli olycklig. Win win i sin främsta form. Eller? Nja. Kanske inte riktigt.

 

För när sakerna är vädrade så är de vädrade. Och ska således tagas bort. Vikas ihop. Läggas på platser där de är avsedda att ligga. Någon gång emellanåt vill jag gärna använda mina balkongstolar till annat. Typ att sitta på. När sommaren bjuder på sol. Det är i min värld helt naturligt. Dock inte nödvändigtvis alltid i hans. Och precis här uppstår problemet. För var exakt ska sakerna nu läggas?

 

Jag hävdar bestämt att vi har tydligt avsedda platser även för just detta. Garderoben om sakerna är rena och tvättkorgen om sakerna är smutsiga. Inte svårare än så. Simple as that. Varken mer eller mindre. Och om vi båda följer mina oskrivna lagar blir det ej heller något tjafs. Det borde vara en självklarhet. För alla. Men icke. Ty Kungen har ett helt annat sätt att se på saken.

 

I hans värld passar de upptorkade arbetsbyxorna alldeles utmärkt att fläka ut till full beskådan mitt i vardagsrummet. Med fördel på pianostolen av trä mittemot soffan. För han ska ju ändå ha dem imorgon. Oavsett om klockan idag skulle vara endast 17:30. Gärna tidigare. Jag tvingas således ofta att titta på dem under hela kvällen. Varje gång jag vrider huvudet mot TVn. Ok med mig? Oh no. Verkligen inte.

 

Jag ställer mig nämligen lika frågande varenda gång. Vad var det som hände? Det här har vi ju pratat om. Flera gånger. Jag har proklamerat bestämt hur vi ska ha det. Och han har hummat instämmande varendaste gång. Så hur exakt gick det snett i den eminenta kommunikationen? Och vad handlar det här revirpissandet i form av utspridda kläder egentligen om? Är det en manifestation för manlighet? Ett flyttbart testosteronmonument med en betydelse som jag inte kan förstå? Ren och skär lathet? Något annat? Oklart. Det är vad det är.

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer att få svar på den här frågan. För Kungen är Kungen. Och jag är jag. Här tänker vi inte lika. Bevisligen. Kanske är detta spektakel något som jag måste leva med för alltid hädanefter. Om jag vill ha frid i Kapernaum. Som mormor skulle ha sagt. Jag har funderat på det här. Och kommit fram till någon sorts acceptabelt konsensus. Där jag kan klappa mig på axeln. På grund av min mogenhet. Och storsinthet. Det gäller helt enkelt att välja sina strider.

 

Så, istället för att släppa loss den inneboende obarmhärtiga och eldsprutande draken i tid och otid har jag valt att i stillhet vika ihop de plagg som enligt min och säkerligen även många andras mening felaktigt har placerats i vardagsrummet. Samt att, med en uppsyn så munter som möjligt, vänligt men bestämt dirigera honom till antingen just garderoben eller tvättkorgen varenda gång han förbryllat letar efter sina saker i vardagsrummet. Det här har jag lärt mig att hantera. Med bravur. För han är egentligen väldigt bra, min kung. I övrigt tornar inte olaterna upp sig något nämnvärt. Och renlighet som sådan är ju faktiskt något som jag uppskattar. Så med det låter jag udda vara jämnt. Vad gäller just vädring. Jag är stolt över mig själv.

 

Däremot har jag ännu inte bestämt hur jag ska förhålla mig till hans sluta snarka-atteraljer. De små fula näsutvidgarna som jag i tid och otid hittar i köket. Gärna tillsammans med sina eviga följeslagare öronpropparna. Med fördel placerade på hyllorna där jag förvarar finporslin. Intill såssnipor och fruktskålar är det enligt min mening inte alls lämpligt att idka förvaring av personliga pryttlar. Till detta har vi nämligen varsitt nattduksbord. Och varsin hylla i badrumsskåpet. Även här har jag tolkat hans hummande som jakande. Helt felaktigt. Bevisligen.

 

Det här tenderar att bli en personlig utmaning. För mig. Vilket måhända resulterar i ett senare inlägg. Vi får helt enkelt avvakta och se. Just idag tänker jag dock ta honom i handen och njuta av solen. För jag är ju trots allt som sagt fortfarande väldigt kär i min kung.

 

  

Det här är inlägget som jag länge undrat över om jag ska skriva eller om jag ska låta bli. För jag brukar sällan, läs aldrig, benämna personer speciellt ingående i min blogg. Jag brukar ej heller nämna dem vid namn. Men den här gången känns det ok. För det handlar om vänskap. Djup sådan. Rotad i hjärtat för väldigt många år sedan. En vänskap som kanske har legat något i träda. Vilket inte är någons fel. Det har bara blivit så. Dock har den nu åter börjat spira. Vilket känns skönt. Och så rätt. Naturligt. Det är så det ska vara helt enkelt.

 

Vi har en lång historia, C och jag. Jag blev förälskad i henne redan på högstadiet. På ett platoniskt sätt givetvis. Tillsammans har vi gjort det mesta man kan göra som tonåring.  Delat drömmar om att bli rockstjärnor. Blivit olyckligt kära och blivit lyckligt kära. Hatat lärare men älskat hårdrock och långhåriga sångare. Hon var där när jag upplevde min första fylla. Vi har varit coola tillsammans. Vi har även varit synnerligen fjortispatetiska tillsammans. Ofta skrattat. Ibland gråtit. Dock aldrig egentligen bråkat. I allafall inte vad jag minns.

 

Hon fanns där för mig när jag var tonårsarg på mina föräldrar. Eller någon annan. När jag kom hem från min utlandsvistelse. När jag var glad och ville dela med mig av något. Smått som stort. Eller bara sitta och hänga i hennes fina rum. Där trivdes jag. Och kände mig trygg. Alltid. Hon har alltid funnits där för mig. Det är henne jag tänker på de gånger jag har definierat vem som genom tiderna har varit min bästa bästis. De åren betyder nämligen mycket för mig. 

 

Någonstans på vägen slutade vi hänga. Varför vet jag inte. Det kan bli så ibland gissar jag. Men jag har genom åren ofta tänkt på henne. Att jag saknar det vi hade. Hennes värme och humor. Hennes lingvistiska ådra. Den är fantastisk. Jag har alltid gått igång på hennes ordval. Den smarta vitsigheten. Det gör jag fortfarande. Hon är vacker. Perfekt hy. Finlemmad benstomme. Stora rådjursögon. Något jag alltid har avundats henne. Därför har det ofta varit en gåta för mig varför hon valt att inte framhäva det. Varför hon har dolt sig. Ibland bakom mig. Ofta under stora bylsiga luvtröjor. Tagit avstånd från smink. Även om hon är den som alltid har varit mest frekvent nyduschad av oss alla. För hon har alltid doftat gott. Varit fräsch. Något annat hade varit otänkbart.

 

För ett drygt år sedan fick jag min förklaring. På så många saker. Jag skäms idag över att jag aldrig förstod. Att jag inte hade kapaciteten att vara där när det väl begav sig. Då jag hade chansen att vara närvarande på hemmaplan. Jag borde ha insett vad det handlade om. Kanske frågat. Men jag var alltför lyckligt ovetandes om världen för att kunna relatera. För att kunna tyda tecknen. Trots att jag befann mig så nära. Jag var helt enkelt för ung och oerfaren. Även om jag nog betedde mig som att jag ägde universum. Och hade svar på allt. Och kunde skydda mina nära och kära från allt ont. Så fel man kan ha. Så så fel.

 

Idag är min vän dock starkare än någonsin. Hon gör ett fantastiskt jobb med sig själv. Är så modig. Hennes personliga resa är insiktsfull utöver det vanliga. Få personer lyckas komma så långt som hon har gjort. Hur mycket de än försöker. Jag imponeras av henne. För mig är hon en förebild. Ty även om vissa stunder fortfarande är tunga har hon gjort det som få klarar av - att vända sitt liv. Till det bästa. På så många plan. Samtidigt. Hon lyssnar numera på sig själv. Och vågar ta hjälp när det behövs. Agerar utifrån sin insikt. Och har även börjat att ge blanka fan i vem som skulle kunna tänkas tycka något negativt om hennes utveckling. Det om något måste vara urkraft i sin sanna form personifierad. Här har gemene man mycket att lära. Inte minst jag.

 

Hur konstigt det än kan låta ger hon mig mitt i allt som hon skriver stort hopp om livet. För hur illa något än ter sig kan man alltid se till att ta tag i sådant som måste tillåtas att beröras. Det har hon bevisat. För sig själv och alla andra. Med bravur. Vi är många därute som står bakom henne i hennes process. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Hon är fantastisk. För den här tjejen är kanske den starkaste person jag känner. Som förtjänar allt gott i världen. Och är på god väg att få det hon vill ha. Bli den hon är ämnad att vara. Respekt.

 

Så C, som jag brukar säga - världen står öppen för dina fötter. Den är din. Och jag är så glad att jag åter finns i den. Love. För evigt. Amen.

 

 

 

Ursprungsplanen var tre veckor i sommar. Vid planeringens stund kändes det normalt. Jag har sällan varit ledig i sträck under längre tid än så. I skrivandets stund är jag dock glad att jag omvärderade. Utökade ledigheten med ytterligare en vecka i augusti. För dagarna går fort. Alltför fort. Det är först nu när jag har påbörjat vecka tre som jag börjar känna att jag är ledig på riktigt. Känslan är skön. Ofantligt behaglig. Jag har äntligen funnit ro att koppla av. Stanna upp. Varva ner. Till förmån för personlig energiboost. Välbehövligt. Och välförtjänt.

 

Har spenderat hela tio dagar i paradiset. Det vill säga stugan. I norr. Hos mor och far. Och min nye lillebror. Han med den lurviga pälsen och fuktiga nosen. Den killen passar väl in i familjen. På alla sätt och vis. Efter en härlig Stockholmsvecka bilade vi upp till min hemstad förrförra torsdagen. Pappa bakom ratten och jag i baksätet. Bara det måste räknas som en ledig parameter. Att inte vara den som sträckkör bilen. Resan i sig var mysig. Hämtade upp den lille hårige i Sundsvall. Kramades med min vän. Hon är bra. Den perfekta mixen av oändlig omtanke om medmänniskor och skinn på näsan. Jag slås ofta av hur mycket jag tycker om henne.

 

Väl på plats i stan packade vi om. För en vecka i stugan. Där jag därefter har spenderat merparten av min tid. Underbart. Tog på lördagen en avstickare à la trettio mil inåt landet för att hämta upp ett bastuaggregat som pappa har köpt. Åter igen en mysig resa. Jag blir aldrig för gammal för att uppskatta att bila med mina föräldrar. Det har alltid varit så. Och så kommer det alltid att förbli. Efter ett snabbt stopp på Dollarstore i Lycksele var hunden plötsligt ekiperad. Till fullo. De inköpta kexen borde ha räckt i minst ett kvartal. Såtillvida att han inte hade hittat påsen under ett obevakat ögonblick. Själv bunkrade jag upp med kryddor. Och ett vinställ. Samt värmeljus. Höstens mys är således säkrat.

 

Förra veckan bestod därefter av sol. Mycket sol. Varje dag faktiskt. Har således passat på att gassa ordentligt i solen. Har badat. Läst böcker. Promenerat. Löst världsproblem med min mor. Ätit nyttigt men gott. Druckit vin. Besökt stugområdets bingotält. Mina föräldrar är världens bästa. Jag trivs verkligen med dem. Har haft det bra. Mycket bra. Inte minst den dagen när jag blev hämtad till surströmmingslunch av mina gamla vänner. I en skinande blank jänkare. Lycka. Det var roligt att ses. Och intressant att åter konstatera att oss emellan är allt fortfarande som förr. Vilket stärker min tes. Att man blir aldrig äldre än 20 även om kroppen ändras och åren går. Jag är glad att åter ha de flickorna i mitt liv. Rikare än så kan man inte bli.

 

Dock var det skönt att slutligen komma hem till Kungen. Efter tio dagar med egen tid. För oss båda. Även om hans vakna tid till största delen har bestått av jobb. Han och Svarta pärlan hämtade mig på Arlanda i söndags. Känslan av att kunna åka iväg med glädje och därefter kunna komma hem lycklig med sol i hjärtat är oslagbar. Vi har det bra vi två. Och idag är vi lediga tillsammans.

 

 

 

Kl 15:30 i fredags slog jag igen jobbdatorn och gick hem. Till en lägenhet väl sanerad inför kommande besök. Vi behövde endast lägga sista handen vid finalfixet. Vilket vi tillsammans gjorde. Köpte mig en bukett rosor. Bara för att jag är bra. Att sommaren är här. Att jag har jobbat hårt för att slutligen kunna njuta av den. Fler anledningar än så behövs inte för att fira. Och därefter rullade mor och far in strax efter kl 19. Semesterstart. Äntligen! Ett efterlängtat återseende. Som alltid. Drack lite bubbel och njöt av att vara tillsammans. Kvällen blev inte sen men givande. Somnade lycklig.

 

Lördag bjöd på strålande väder. Efter en frukost med våfflor packade vi våra ryggsäckar och vår fina picknickbag för en dag i reservatet. Efter tre kilometer till fots i gassande sol nådde vi Söderbysjön. Det är något visst med att bada i sjöar. Vilket vi inte var ensamma om att tycka. Bjöds på glass innan vi påbörjade vandringen hemåt. I sakta mak. Omgiven av skog. Balsam för själen. Den som säger att Stockholm endast består av betong har synnerligen fel. Jag har nämligen aldrig bott så nära den omedelbara naturen sedan jag var barn. Middag med familjen inklusive bror. Coq au vin. Därefter fotbollskväll. Mysigt. En härlig dag.

 

Vaknade ganska tidigt på söndagen. En lugn och skön morgon. Tog oss till Barkarby där vi systematiskt ratade alla plagg och butiker på ortens outlet. IKEA levererade däremot. Kom inte bara hem med nya idéer och inspiration samt en ordentligt dämpad önskan att skaffa barn. Oh nej. För så funkar det inte på IKEA. Där hittar man alltid saker man behöver. Som man inte innan visste om. Vi äger numera nya dricksglas och en skrivbordsstol som kommer att pryda datahörnan när vi väl fått ordning på den. OM vi får ordning på den. Vi får se. Det viktiga var madrassen. Till bäddsoffan. Tackar å det ödmjukaste mor och far för den investeringen. Det är skönt att äntligen kunna bädda upp och ner utan att behöva vara tre personer. Efter en lugn TV-kväll lade vi oss tidigt. Välbehövligt för oss alla.

 

Ty igår vankades en ljuvlig dag! Enligt plan steg vi upp i god tid innan avfärd. Packade och gjorde oss klara. För skärgården. Svarta pärlan lämnade vi i Stavsnäs. Waxholmsbolaget tog oss tryggt ut till Sandhamn. En underbar timme med vy ut över skär och kobbar från andra våningens första parkett. Väl på plats flanerade vi lite i butiker och åt därefter lunch på Sandhamns värdshus. Firade mor och fars 40-åriga bröllopsdag. En vecka senare än ursprungligt datum. Men ändock. Njöt av en räkmacka utöver det vanliga. Jättegod och jättestor. Kungens ribs var enligt utsago helt utsökta. Och allergifria. För att vara en krog som serverar merparten fisk och majonäs måste jag säga att jag är imponerad att ingen sådan ingrediens av misstag råkade hamna på kungens tallrik. Ett plus i kanten. Av typsnitt modell större.

 

Mätta och belåtna placerade vi våra filtar på stranden och där låg vi sedan i ett par timmar. Njutbart. Behagligt. Rogivande. Mamma badade såklart i havet. Själv dristade jag mig till att vada ut en liten bit. Ty är vattnet kallare än 19 grader räcker det gott för mig att doppa fötterna. Efter en sista tur förbi Seglarhotellet samt inspektion av spaavdelningen inför eventuella kommande besök i höst var det dags att bege sig hemåt. Nådde åter Stavsnäs kl 18. Svarta pärlan förde oss tryggt hemåt efter ett kortare stopp på Värmdö marknad. Dinerade sent. Därefter åtgärdades bäddsoffans stabilitet med hjälp av spännband. Imorgon får jag en ytterligare sektion skohylla i hallen. Bra inköp. För den vardagliga komforten. Perfekt.

 

I skrivandets stund är klockan 8 på morgonen. Min familj sover ännu. Ser fram emot en ny dag med sol. På Nytorpsbadet endast 400 meter från mitt hus. Vi bor bra, jag och Kungen. Och jag har världens bästa föräldrar. Ledighetskänslan har redan slagit sig till ro i min kropp. Har verkligen så mycket att vara tacksam för.

 

 

 

Det är semestertider nu. Av sju skrivbordsplatser i mitt kontorsbås på våning 7 var det endast två av dessa som var bemannade igår. Den ena av mig. Den andra av min närmaste kollega. Vilket var skönt. För vi fick tid att jobba. Fastän vi på något sätt lyckades umgås. Samtidigt. Hon är skön. Jag gillar henne. En vacker dag i sommar ska vi nappa på det upprepade erbjudandet. Att komma förbi. Grilla. Dricka vin. Umgås privat. Tror att det blir toppen. Men först ska jag ta tag i de redan mina som tyvärr har fått stå åt sidan alltför många gånger nu under första halvåret 2013.

 

För min vän Jämtinnan har köpt hus. I april. Vi har förvisso bjudit henne på middag. En gång. Det var i påskas. Därefter har vi enbart setts under jobbrelaterade former. I Riga. Köandes i matsalen. Eller via telefon. Skandal. För trots även här upprepade inbjudningar har jag inte hunnit. Eller orkat. Den här våren har helt enkelt varit slitig. På grund av många anledningar.

 

Min absoluta parhäst från 2010 har kommit med förslag. Flera stycken. Roliga sådana. Hon är som vanligt bra på det där. Några har vi varit med på. Andra har vi ställt in. Vissa har vi tackat nej till direkt. Det är dags för skärpning. Det är klart att jag vill ses. Det får dock bli till hösten. För även hennes schema är fullspäckat. Ännu en dam som lever sitt liv i ljusets hastighet. Här är jag dock inte orolig. Det kommer nya tider för oss. Om inte förr så i september. När allt har lugnat ner sig lite. För oss båda.

 

Jag har även miss Geneva. Som äntligen har flyttat hem. Jag gillar henne. Och vill så gärna träna med henne. Samt äta middag. Hon har också en K. Som jag skulle vilja lära känna bättre. Här har dock jobbet verkligen satt käppar i hjulet för oss. När hon kan är jag ofta på resande fot. Även här lär det bli bättre till hösten. Den årstiden är sällan lika hysterisk som våren. 

 

Den här veckan har jag på grund av jobb ställt in den efterlängtade dejten med min långa väninna från Skåne.  Hon som dessutom fyllde år igår. Det smärtade men jag hann bara inte. Som tur är har de köpt hus. Inte så långt från mig och Kungen. Även här kommer det att grillas. Det är jag förvisso säker på. Ett sting av dåligt samvete får jag dock. Igen. Men som den arbetsnarkoman även hon är förstår hon. Det är tur. Jag är lyckligt lottad att ha henne.

 

Lägg så till paret med vilka vi firade Valborg, min bästa shoppingkompis från barndomsstaden, min fina vän med vovven, min bror och hans flickvän, mina kära utlandssvenskar, grannen som vill dricka vin på balkongen någon gång innan året byter siffror och sist men inte minst mina gamla tjejgäng. Plural är helt korrekt. För de är flera. Det är sannerligen en hel del av mina bästa som vi skulle behöva träffa. Snart. Jag vill så det värker. Men även det får bli till hösten. Må den årstiden bli riktigt lång.

 

 

 

Idag vet jag vad en öppen bro betyder. Den varnar om en kommande dag i kaos. För gårdagens morgon började relativt bra. Även om jobbet gjorde sig gällande endast fem minuter efter att jag hade öppnat mina stora blå. Hanterbart. Om än rörigt. Dock inget allvarligt. Snarare ganska lätt att lösa. Men det krävdes extratid. Dessa dagar har jag inte så mycket sådan över.

 

Därefter brakade det loss. Ordentligt. Morgonen fortsatte i samma anda som den hade börjat. Och eskalerade. Samtalen avlöste varandra. Extravagansan var tydlig. Löste problem för både de mina och för de som tillhör två av mina semestrande kollegor. Samt även för en kollega vars område jag inte överhuvudtaget har hand om denna gång.

 

Det sistnämnda samtalet tog tjugo minuter. Ty någon behövde prata. Om allt möjligt. Jobbrelaterat förvisso. Men kanske inte alla gånger helt relevant. Denna någon var sannerligen inte jag. Men vi blev båda nöjda. Det måste kanske anses vara huvudsaken. Även om det fortfarande är något oklart varför denne lokale ringde just mig. Och just den dagen. Min kvot fylldes med råge igår. Onekligen.

 

Just innan lunch satt jag fortfarande fastlåst. I min morgonrock. I soffan. Datorn i knäet. Telefonen klistrad mot örat. Och insåg att planen om en heldag på kontoret enligt min egen agenda hade spruckit. Så igår blev jag kvar. Hemma. Fick en hel del gjort. Men i princip inte ett dugg av det jag hade tänkt mig.

 

Inatt har jag dock sovit gott. Känner mig utsövd och laddad. Fattas bara efter några timmar inkurad i nybäddat. Det är något visst varje gång man byter lakan. Ser även fram emot att komma hem ikväll till en lägenhet i absolut toppskick. För igår gjorde vi slag i saken. Tvättade. Storstädade. Kungen har även skurat dörrkarmar. Bäddsoffan är dammsugen och klar inför helgens besök. Rummen är rökelserenade. Energierna är återställda. Skönt. Jag behövde det.

 

Man lär sig dock av sina misstag. Så idag skyndar jag mig. Sätter nyckeln i Svarta pärlan alldeles strax. Det är endast två dagar kvar till semester. Oh boy så skönt det ska bli!

 

 

Det är intressant att besöka de lokala. Ännu mer intressant är det att se deras miner när jag dyker upp. Vissa ler med hela ansiktet. Det är de som gör som de ska. Andra ser mer ut som att de precis bitit i en mycket sur rabarber. Det är de lokala som har en bit kvar innan de når målet. Som precis har börjat lära sig att ibland dyker jag upp. Oanmäld. Med frågor kring verksamheten och hur det gått sedan vi senast pratades vid. Trevligt men tydligt. Det är mitt nya motto.

 

Jag förstår att det för vissa kan kännas konstigt. Ty saker och ting är ej längre tillåtet att skötas med en slapp vänsterhand. Och jag tänker vara närvarande. Det börjar gå upp för de flesta nu. Nästa besök i den specifika sommarstaden kommer således att bli intressant. I augusti. The game is on. Obönhörligen. Oavsett utfall har jag öppnat upp dörren. För dialog. Förbättring på agendan. Goda relationer. I höst vet jag mer säkert var vi landar.

 

Gårdagen blev lång. Svarta pärlan fick rulla oavkortat i ca 70 mil. Med kortare stopp. Slututbildning med de nya inför det nya nästa vecka. Min ersättare är informerad. Jag känner mig relativt trygg. Nu vankas en dag vid skrivbordet. Har med mig nya snören till säcken. Slitstarka sådana. Vars knutar lär hålla innehåller stånget tills dess att jag är tillbaka.

 

Kan dock inte undgå att undra om gårdagens oväntade men tidskrävande broöppning var ett tecken. Och om så var fallet, vad tusan betyder det?

 

 

Snart semester. Det märks. Alla bångstyriga grisar ska fösas in i en enda säck. Och säcken ska därefter knytas ihop. Det är inte tack vare tur som jag har blivit specialist vad gäller kloning. Snarare på grund av långvarig och militärliknande träning. Självfallet kommer jag att fixa det. Min planering är klanderfri. Som vanligt. I allafall vad gäller det jobbrelaterade. Det hemtrevliga får dock stå åt sidan. Som vanligt.

 

För bara ett år sedan hade mitt schema inte innefattat matlagningsposter. I bästa fall hade proteinintaget på kvällarna bestått av fil och flingor. Kanske något frukt. Såtillvida att den inte blivit rutten under veckan. Blommorna hade i sedvanlig ordning dött. Jag vet inte hur många sorgsna garderobsblommor jag har på mitt samvete. Mitt hem hade varit en fristad för dammråttor. Att torka golvlister hade inte funnits på kartan.

 

Därför är jag tacksam i år. Att vara sambo genererar bevisligen inte bara mys. Det innebär även att någon är på plats. När jag är borta. Och när jag kommer hem. Fortfarande blir jag överraskad. Det är något visst med att öppna dörren och mötas av doften av mat. Tillagad sådan. En varm stekpanna fylld med ej utgången fetaost och fortfarande färska tomater. Ren diskbänk. Rena golvlister.

 

Det är kärlek det. Kungligt som man säger.

 

 

Loppis är intressant. Och vi börjar bli rutinerade nu. Rullade igår in på Täby galopp på utsatt tid. Med fullpackat bagage och en gammal midjeväska runt höften. Att den överhuvudtaget finns kvar är ett tydligt tecken på att var dags att rensa i röran.

 

Nåväl. Loppis. Tredje gången gillt. 160 riksdaler är det enda som krävs för att få inta sin 3 meter breda säljplats. Samt ett gott humör och bra väder såklart. Packade världsvant upp sakerna. Märkeskläder, väskor och skor. Smycken och pryttlar. Gardiner och egensydda kuddfordral. I våra lådor finns helt enkelt något för alla. Oavsett smak. Den här gången valde vi att prisa oss lågt. Riktigt lågt. Syftet var inte att tjäna snuskigt mycket pengar. Snarare att få något vettigt ut av den rigorösa förrådsrensning som under svettiga former genomfördes i maj. I form av monetära medel.

 

Så där stod vi. En hel dag i gassande sol. Många intressenter. Ganska många köp. Mina fejkväskor försvann à 10 kr styck. Så även mina äkta. En och annan tröja blev såld. Samt kakfatet som jag en gång i tiden erhållit som premie från någon av de otaliga bokklubbar med vilka jag genom tiderna har ingått kortare äktenskap. Fonduegrytan rök för 20 kr. Kungen lyckades med konststycket att sälja det gamla dessertsetet i glas med formen av äpplen. Till fullpris. 40 kr alltså. Den kantstötta snipan från Rörstrand fick komma till ett nytt hem för en tjuga. Billigt billigt. Mer än så kan man inte förvänta sig. Vilket vi också har lärt oss.

 

För är det loppis så är det. Folk prutar. Till och med på örhängen där det begärda priset är en femma. Det anses vara sport. Folk gillar det. Att fynda. Spara in en krona eller två på något som från början redan kostade en krona eller fem. Och jag är kass på att stå emot. Böjer mig på fläcken om någon föreslår ett lägre pris. Kungen är mycket bättre än mig på det där. Han har en sällsynt förmåga att få ut det pris han begär. På ett sätt som känns trovärdigt. Kunderna blir nöjda. Trots att de köper skräp. Han är representativ där han står, min kung. Vi kompletterar varandra besynnerligt väl.

 

I slutet av dagen hade vi blivit två flyttkartonger lättare. Och 300 kr rikare. Vilket måste anses vara ett hyfsat resultat. För här snackar vi inte stålar. Oh nej. Vill man göra sig en redig hacka ska man välja ett annat tillvägagångssätt. För i moderatstyrda Täby är det kronor och ören som gäller. Endast.  

 

 

 

Den här helgen är det sol i Stockholm. Varmt. Riktigt skönt ute. Vilket allt som oftast får mitt inre att sprudla. Lediga dagar med fint väder. Som gjorda för utomhusmys.

 

I fredags drack vi champagne på Sjuans terass. Det var trevligt. Tillförde en känsla av total frihet. Och samhörighet. Jag och Kungen minglar numera väl med andra. Känslan höll i sig även igår. Vaknade lycklig. Och lät min kung fortsätta sin skönhetssömn. Väckte honom till slut efter 2,5 timmar med rykande hett kaffe. Kanske lite starkt sådant. Men välviljan var dock god. Den traditionsenliga morgonsången ljöd som vanligt med en något falsk ton. Dock fylld av livsglädje och förhoppning om en ny härlig dag. Han börjar bli van vid det här laget.

 

Efter en mysfrukost med toast och färskpressad juice tog vi oss till Söder. Hämtade ut de nya glasögonen. Och solglasögonen. Båda sitter som gjutna på den royalistiska näsan. Att så små tingester kan framkalla sådan känsla av stolthet hos mig. Han är stilig, min kung. Köpte oss varsin vattenflaska och avnjöt den därefter på en bänk på Medis. Ackompanjerade av ett liveband. Stämning. Romantik. Förmiddagen kunde inte ha börjat bättre.

 

Strosade därefter i sakta mak via Gamla stan med riktning mot Djurgården. Jag njöt av både promenad och av att se så lyckliga miner på de flesta övriga sommarfirande spatserare. Gamla som unga. Hand i hand. I skock och parvis. För att njuta av sådant behöver jag inga ord.

 

Hittade av en slump turistbroschyrer längs med strandpromenaden. Lämpliga för nästa helgs äventyr. För jag tror att vi har enats om att ta en tur ut i skärgården. Vet iallafall att jag har pratat om det. Letat information på nätet. I vanlig ordning engagerat mig för att vi ska få ut det bästa möjliga för så lite kulor som möjligt. Jag är fortfarande inte riktigt van med det sistnämnda. Men brukar få till det ganska bra. Engagemang och planering är a och o. Spontana infall kan dock ibland kosta.

 

Vilket blev tydligt på Josefina. För ölen var dyr och rosévinet likaså. Det enda som verkligen klargjordes på plats var att den fina inredningen och sköna kuddarna förmodligen var orsaken till barens överpriser. Samt att toalettbesöket kostade mer pengar. Och med det sagt spelar det uppenbarligen ibland mindre roll att det kan vara härligt att vardagslyxa. Vara spontan. Njuta av stunden. Nästa gång skiter jag i det och föreslår en uppfriskande folköl från Ica. Då vet vi exakt vad vi får. Inga konstigheter alls.

 

På väg hem besökte vi Kungsträdgården. Jag gillar kungsan. Mycket folk och härliga energier. En perfekt plats för att hänga lite och njuta av folkvimlet. Dagen till ära var det uppträdande på folkscenen. En stark dam visade sina färdigheter. Lite jippostämning. Billigt och bra. I mitt tycke mysigt. Dock var volymen enligt utsago alltför hög och konferencieren tydligen alldeles för tramsig. Så vi satte oss aldrig ner. Istället avvek vi så snart det bara gick. Tunnelbanan passerade effektivt trevligheterna på Medis. Vi åkte helt enkelt hem.

 

Väl hemma fick jag ny energi. Mysmiddag på agendan. Laga mat tillsammans. Chianti till det. Visst. Middagen genomfördes. Vi satt även ett tag i kvällsvärmen på balkongen. Hårdvaran var på plats. Även om stämningen aldrig infann sig. För är min kung trött så är min kung trött. Oavsett vilka energier jag bjuder på. Så summa summarum blev dagen helt i min smak. Dock inte riktigt som jag hade tänkt mig.

 

Jaja. Det kommer nya dagar och kvällar. Vi hade iallafall tur med vädret.

 

 

 

När livet leker och roliga saker händer bör man skriva om det på direkten. Många gör så. Dock bevisligen inte jag. För jag följer samma mönster som alltid. Summerar i efterhand. Vilket ger långa inlägg. Mindre detaljrika sådana. Vilket är synd. För varje händelse hade egentligen förtjänat en egen spalt. Minst. Men så ser det ut när jag har mycket att göra. Så sorry. Uppdateringsloopen kan härmed officiellt anses vara påbörjad. Igen. 

 

Slutet av maj bjöd på en härlig helg. Min Kung fick träffa Norrlands drottning. En imponerande kvinna med många strängar på sin lyra. Stormakterna visade sig falla varandra väl i smaken. Det blev en helg med loppisförsäljning, god mat och vin samt underbara samtal. Vilken avslutades med bilkörning à la folkrace mot Arlanda. Vi hann. Om än med knappa marginaler och med lite hjälp av ett försenat SAS. Ser fram emot nästa gång vi ses. För gammal kärlek rostar aldrig. Och avstånd är endast ett geografiskt mått.

 

Första helgen i juni bar det av till mytomspunna Glastonbury. Jag och min älskade mamma. Tjejresan med stort T. Besökte Avebury henge, följde Harry Potters fotspår i Lacock abbey, promenerade flertalet gånger uppför Tor, upplevde Stonehenge i soluppgången, insöp havsdoften i Merlins grotta vid Tintagel och Cornwalls kust samt mediterade i lugnet på en stenbänk i St Nectans Glen. Efter en högspirituell vecka med healing i Chalice well, mammamys, upplevelser utöver det vanliga samt god mat och soligt väder kände jag mig som ny. Känslan finns ännu kvar i hjärtat. Verkligen en resa att minnas. Som egentligen hade förtjänat spaltmeter här på min blogg.

 

Midsommarhelgen spenderades med Kungen på den blåblodiga familjens lantställe i Jämtland. Konungamodern var där. Så även konungabrodern och dennes familj. Lille Arvid fick en ny lektant i form av undertecknad. Jag fick en hel helg med värme, lugn, grillning, badtunna och husvagnsnätter. Midsommar när det är som bäst. Alla kategorier.

 

Vidare har Kungen bytt jobb. Han är för tillfället nöjd. Eventuellt möjliggör den nya professionen tid för studier till hösten. Jag är så stolt över min kung. Det flyger inte stekta sparvar i munnen på en. Därför är det tur att han har visat sig vara en lång över hyfsad kock.