På luffen. En tidsbegränsad resa.
Kategori: Livet
Igår var dagen i det närmaste perfekt. Efter en god natts sömn luffade jag länge runt i min morgonrock. Jag gillar nämligen det. Att luffa runt. Ett begrepp som hängt med mig under lång tid. Och innefattar det mesta från att i stillhet avnjuta kaffe på balkongen med morgonnyheterna på TVn i bakgrunden till att duscha riktigt länge. Att bädda sängen får vänta. Så även disken. Och allting annat som skulle kunna klassas som praktiskt. För sådana morgnar, på luffen, äger jag världen. Det finns ingen stress. Endast gott om tid att bara vara. I love it.
Kungen jobbade halvdag. Så jag väntade in honom. Packade väskan efter lunch för en dag tillsammans vid badet. Det utomordentliga sådana som till min lycka ligger endast några hundra meter från vårt hus. Med pool. Barnfamiljer förvisso. Hur många småttingar som helst. Men på grund av någon helt outgrundlig anledning förskräcker jag mig själv ibland genom att tycka att de flesta är ganska söta.
För på vårat bad i stan, där skriker inte barnen efter glass. De köar snällt. Oavsett hur många små äpplen höga de hunnit bli. Märkligt. Kungen har noterat detsamma. Vi har ingen förklaring på varför. Kanske är barn i gemen lyckliga när de befinner sig på ett utomhusbad. Eller också är föräldrarna i vårt område synnerligen kompetenta vad gäller att ledsaga sina allra minsta telningar in i en värld där man med fördel socialiserar väl med andra istället för att tjura och störa. Vi vet inte. Dock kan jag konstatera att jag gillar att lägga ut min filt på just det badet. Idag kommer jag att göra det igen.
Efter en lång eftermiddagspromenad längs med kanalen och en god middag luffade jag vidare. I soffan. Med ett glas rött och min dator. Kanske inte den mest händelserika dagen i mitt liv. Men en för energiboosten ack så viktig. För en höst är i antågande. Och den kommer att bli precis som vanligt. Hektisk. Krävande. Stressig.
Igår tog jag mig nämligen tid att läsa igenom några av vårens inlägg. Det är något jag sällan gör. Och till min stora fasa kunde jag, trots det lugn jag hade tankat under dagen och under de senaste två veckorna, utan problem förflytta mig till känslan. Den som jag är alltför van att leva med. Men som i ett avslappnat tillstånd kändes ganska främmande. Om än skrämmande välbekant. Den energiska strävan att ständigt jaga något. Att komma ikapp. Så osunt. I längden. Även om jag i grunden gillar det. Ambivalensens mästare. Det är jag.
Jag är dock inte naiv. Och inser faktiskt att det kanske dags att försöka reglera lite. Ta tag i att hitta ett verktyg för att balansera min vardag. När den väl kommer. Om bara en vecka till. Bara tanken fick mig att fylla upp mitt glas en extra gång. Och med det lyckades jag bordlägga funderingen. Tills idag.
Boken jag packar ner i min strandväska idag kommer därför att handla om reiki. Inget jag kanske behöver under min semester. Men har tid att läsa om. För i höst kan jag med säkerhet räkna med att förutsättningarna kommer att vara precis de motsatta.
