Var sak har sin plats om än i olika världar.
Kategori: Livet
Kungen och jag är relativt nyblivna sambos. Officiellt via Svensk Adressändring rör det sig om 7 månader. I praktiken snackar vi ett drygt år. Vi har det bra. Jag är lycklig. Han är da shit för mig. Och jag verkar vara det även för honom. Det är vi som ska vara för resten av livet. Så känns det. Jag är fortfarande väldigt kär i min kung.
Dock vill jag poängtera att ovanstående inte på något sätt ska förväxlas med ett antagande om att vi aldrig heller har några kontroverser. Oh nej. För såklart har vi det. Det finns par som bestämt hävdar att de aldrig har bråkat. På flera flera år. Eller decennier. Bullshit säger jag. Och om det verkligen är sant, hur mår de då egentligen? Hur mycket förtret har de fått svälja? Den typen av konflikthantering är inte speciellt sund. Enligt min mening. Tåtassande i silkestofflor har aldrig varit min specialitet. Jag tenderar istället att vricka fötterna när jag väl försöker.
Men det sagt tänker jag komma till min poäng. För efter så pass många månader tillsammans börjar givetvis vår rosenrött färgade smekmånad att gå över. Några av Kungens handlingar, som jag tidigare kunde klassa som "gulliga och personliga om än i verkligheten direkt felaktiga" och således ha ett visst överseende med, börjar sakta men säkert att peta lite lätt på min pedantiska nerv.
Missförstå mig rätt. Min kung är inte alls på något sätt slarvig. Oh nej. Han håller istället stenkoll på de saker han tycker är viktiga. Såsom att dagligen vädra sängens örngott. Iallafall sitt eget. Jag tar det som ett bevis på att jag själv luktar gott och inte på något sätt kan beskyllas för att svettas på nätterna. Han vädrar även sina skor. Och arbetsbyxor. I sig ett bra drag enligt min mening. Jag gillar renlighetstänket. Och blir ibland lite stolt över honom på grund av just det här. Själv har jag sällan vädrat mina skor. På sin höjd tvättat mina gympadojjor någon gång per år. Vid behov. Så ibland fascineras jag av hans frenesi. Och har ibland tänkt att här kanske jag har något att lära. Med betoning på kanske.
För det finns issues. Vid själva vädringsmomentet sköter han sig snyggt och långt över förväntan. Ty var sak placeras alltid nogsamt på sin naturliga plats - prydligt uppställt på balkongen eller väl upphängt i badrummet. Precis som jag tycker att det ska vara. Pedant som jag ju är. Så det borde ju inte bli något problem kan man vid en första anblick tycka. Han får ju sina saker vädrade och blir lycklig. Jag får se sakerna vädrade på korrekta platser i hemmet och slipper därför bli olycklig. Win win i sin främsta form. Eller? Nja. Kanske inte riktigt.
För när sakerna är vädrade så är de vädrade. Och ska således tagas bort. Vikas ihop. Läggas på platser där de är avsedda att ligga. Någon gång emellanåt vill jag gärna använda mina balkongstolar till annat. Typ att sitta på. När sommaren bjuder på sol. Det är i min värld helt naturligt. Dock inte nödvändigtvis alltid i hans. Och precis här uppstår problemet. För var exakt ska sakerna nu läggas?
Jag hävdar bestämt att vi har tydligt avsedda platser även för just detta. Garderoben om sakerna är rena och tvättkorgen om sakerna är smutsiga. Inte svårare än så. Simple as that. Varken mer eller mindre. Och om vi båda följer mina oskrivna lagar blir det ej heller något tjafs. Det borde vara en självklarhet. För alla. Men icke. Ty Kungen har ett helt annat sätt att se på saken.
I hans värld passar de upptorkade arbetsbyxorna alldeles utmärkt att fläka ut till full beskådan mitt i vardagsrummet. Med fördel på pianostolen av trä mittemot soffan. För han ska ju ändå ha dem imorgon. Oavsett om klockan idag skulle vara endast 17:30. Gärna tidigare. Jag tvingas således ofta att titta på dem under hela kvällen. Varje gång jag vrider huvudet mot TVn. Ok med mig? Oh no. Verkligen inte.
Jag ställer mig nämligen lika frågande varenda gång. Vad var det som hände? Det här har vi ju pratat om. Flera gånger. Jag har proklamerat bestämt hur vi ska ha det. Och han har hummat instämmande varendaste gång. Så hur exakt gick det snett i den eminenta kommunikationen? Och vad handlar det här revirpissandet i form av utspridda kläder egentligen om? Är det en manifestation för manlighet? Ett flyttbart testosteronmonument med en betydelse som jag inte kan förstå? Ren och skär lathet? Något annat? Oklart. Det är vad det är.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att få svar på den här frågan. För Kungen är Kungen. Och jag är jag. Här tänker vi inte lika. Bevisligen. Kanske är detta spektakel något som jag måste leva med för alltid hädanefter. Om jag vill ha frid i Kapernaum. Som mormor skulle ha sagt. Jag har funderat på det här. Och kommit fram till någon sorts acceptabelt konsensus. Där jag kan klappa mig på axeln. På grund av min mogenhet. Och storsinthet. Det gäller helt enkelt att välja sina strider.
Så, istället för att släppa loss den inneboende obarmhärtiga och eldsprutande draken i tid och otid har jag valt att i stillhet vika ihop de plagg som enligt min och säkerligen även många andras mening felaktigt har placerats i vardagsrummet. Samt att, med en uppsyn så munter som möjligt, vänligt men bestämt dirigera honom till antingen just garderoben eller tvättkorgen varenda gång han förbryllat letar efter sina saker i vardagsrummet. Det här har jag lärt mig att hantera. Med bravur. För han är egentligen väldigt bra, min kung. I övrigt tornar inte olaterna upp sig något nämnvärt. Och renlighet som sådan är ju faktiskt något som jag uppskattar. Så med det låter jag udda vara jämnt. Vad gäller just vädring. Jag är stolt över mig själv.
Däremot har jag ännu inte bestämt hur jag ska förhålla mig till hans sluta snarka-atteraljer. De små fula näsutvidgarna som jag i tid och otid hittar i köket. Gärna tillsammans med sina eviga följeslagare öronpropparna. Med fördel placerade på hyllorna där jag förvarar finporslin. Intill såssnipor och fruktskålar är det enligt min mening inte alls lämpligt att idka förvaring av personliga pryttlar. Till detta har vi nämligen varsitt nattduksbord. Och varsin hylla i badrumsskåpet. Även här har jag tolkat hans hummande som jakande. Helt felaktigt. Bevisligen.
Det här tenderar att bli en personlig utmaning. För mig. Vilket måhända resulterar i ett senare inlägg. Vi får helt enkelt avvakta och se. Just idag tänker jag dock ta honom i handen och njuta av solen. För jag är ju trots allt som sagt fortfarande väldigt kär i min kung.
