Jag ler. Och kräks lite lätt i munnen.
Kategori: Livet
Jag kollade precis igenom mina senaste inlägg. Det var ingen trevlig syn. Deprimerande läsning. I en månad har jag varit mer eller mindre utpumpad. Seg. Sur. Trött. Inte alls mig själv. En period tragglandes i lera helt enkelt. Upp till knävecken. Och det värsta är att jag inte riktigt verkar vara klar med harvandet i modden ännu.
För jag har väldigt svårt att slappna av. Sådär på ett sunt och bra sätt. Visst, jag sover. Degar ner mig i soffan. Gärna med en skål chips i famnen. Eller annat godis. Men kvalitetstiden lyser med sin frånvaro. Jag är helt enkelt inte på humör. Sömnen är inte regelbunden. Ej heller djup. Jag vaknar. Icke utsövd. Ständigt medveten om hur mycket jag har kvar att göra. Överallt.
På jobbet framför allt. Motivationen ligger dock inte på topp. Jag är less på det här. Att rycka i allt och alla. Jag hinner inte med. Och sparkar istället bakut. Kanske har jag hybris. Världen klarar sig säkert alldeles utmärkt utan mig. Eller inte. Hur som haver känns utmaningen inte rolig längre. Om den nu någonsin har gjort det. Visst, det är kul att få cred. Javisst, jag är duktig. Men det vet jag redan. Den cred jag får räcker helt enkelt inte. Jag lyfter inte längre av det.
Det jag behöver är lugn. Tid att jobba med det jag vill jobba med. Inte med "Projekt städa upp efter andra" i rekordfart. För hänsyn tas inte till situationen när det gäller årets mål. Funderar ibland på att kliva av helt. Öppna ett litet bokcafé någonstans. Pilla mig i naveln dagarna i ända. Ägna mig åt min egen person och renodlat självförverkligande. Avstå allt som heter ansvar. Observera utifrån och från sidan vad som skulle hända med de mina då. Förmodligen ingenting. Allt skulle återgå till det normala. Som det var innan. Vad spelar det då för roll att jag jobbar häcken av mig för förbättring?
Just nu oroar jag mig mycket. För framtiden. Att lägenheten ska visa sig vara i ett sämre skick än vad jag egentligen tror att den är. Över att vi aldrig någonsin ska kunna resa som vi vill. Eller köpa sommarstuga. Kanske bilda familj. Små saker som att kuddarna inte ständigt är puffade har plötsligt blivit högst väsentliga. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Istället för att fokusera på det som är bra hamnar jag i kontrovers med mig själv kring sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vill göra allt men ändå inget. Vill träffa folk men helst gräva ner mig. Vill träna och få till min fysik men hamnar istället med fördel i soffan med godis. Vill vara glad. Som jag brukar vara. Men det är svårt just nu.
Jag är således inte riktigt i balans. Någonstans har jag koll på det där. Vet vad jag borde göra. Meditera mer. Bjuda hem folk. Röra på mig. Läsa en bok. Pyssla. Ägna mig år jag-saker. Sådant som jag gillar. Men det är svårt att finna ro i dessa tider. Istället tenderar jag att ut aggressionerna hemma. Klandrar Kungen. Ibland med fog för irritationen, ibland inte. För han gör oftast det han kan för att underlätta. Har stor förståelse för mig och min situation. Och är dessutom i god färd att styra sitt arbetsliv mot något riktigt bra. Studier väntar. Han är riktigt jävla skitduktig. Tar tag i allt och fixar så att det blir bra. Jag är stolt över honom. Just nu har jag bara inte kraft att säga det. Stötta. Glädja mig som jag egentligen vill åt hans framgångar. Energin går nämligen för tillfället främst åt till att hålla mig själv fungerande på jobbet. Att le. Tror dock inte att jag lyckas nämnvärt bra med att hålla mungiporna uppåt.
För åter igen. Jobbet. Jag kräks nästan lite i munnen av bara tanken. Det är frustrerande att inte få tid att jobba helhjärtat med det som jag egentligen borde ha tid att jobba med. Utvecklingsbitarna. Det är fortfarande alldeles för mycket basic som inte sitter där ute. Tröstar mig med att jag dock snart är där. De flesta av de mina är inte sena att förstå. Snarare tvärtom. Jag och min ordning är välkommen. I merparten av fallen. Och de som inte vill åka med på mitt tåg kommer i vår helt sonika att åka ut. De vet bara inte om det ännu. År 2014 kommer således att bli betydligt enklare. Då ska jag skörda det jag under 2013 har sått. Ogräsfritt. I fina prydliga rader. Med råge. Bara två månader kvar med andra ord. Må november och december månad hålla sig lugna.
Idag är det dock lördag. Tidig morgon. Vinterdäcken sitter redan på Svarta Pärlan. Bultarna ska dubbelkontrolleras av verkstad under förmiddagen. Därefter vankas höstpromenad i reservatet. Följt av eventuell bio och god middag. Samt förrådsstädning. Igen. Skiten ska nu ut. På alla fronter. Dagen är vacker. Kanske lyckas jag njuta av den. Kanske inte. Vi får se. Jag hoppas på det första. Det är så dags att bli mig själv igen. Jag saknar mig. Mycket.
