Precis igår spräckte jag raden av mitt dagliga bloggande. Jag är ledsen, #Blogg100, men tyvärr verkar jag inte lyckas med uppdraget att hinna med ett inlägg varje dag. Varför, kan man fråga sig. I min ägo finns ju nämligen både laptop, iPad och mobiltelefon. Och samtliga atteraljer befann sig igår faktiskt inom samma 50 kvadrat som jag. Möjlighet till uppkoppling saknas med andra ord inte. Det beror helt enkelt på annat.
Igår hade jag en ganska lugn dag. Jobbade hemifrån på förmiddagen, och gjorde en oannonserad tur bland mina lokala under eftermiddagen. Jag kom hem relativt tidigt, kände mig hyfsat pigg, och hade således alla förutsättningar att hinna skriva. Men jag gjorde det inte. Istället lade jag i en toning i mitt kortklippta hår, målade naglarna i gult och orange (ja, det blev bra även om det låter något märkligt), klädde in tidningsbacken i nytt tyg, och lagade slutligen middag med Kungen. Hade ledigt helt enkelt.
Eventuellt är det detta som är pudelns kärna. Jag ville inte skriva. Istället kände jag för att pyssla. Kanske jag ska se utmaningen som en boost. Som medlem i forumet tar jag mig tid att skriva mer, även om det inte blir överdrivet mycket. Eller långt. Men jag skriver iallafall. När jag känner för det. Nästan dagligen men inte riktigt. Ibland om viktiga saker, och ibland som idag - om synnerligen privata funderingar. Jag trivs med det. Så får det vara.
Därmed inte sagt att jag kommer att gå ur gruppen. Oh nej. Mina inlägg hamnar fortfarande under mappen "Blogg100". Men utan stress. Idag styr jag åter kosan, läs Svarta Pärlan, mot syd-Sverige. Tvådagarskonferens i Malmö står på agendan. Under färden kommer jag att fundera vidare på hur jag vill jobba med det nya. Samt om jag kanske inte ska gå in i husets styrelse iallafall. Det behövs struktur även där.
Så inlägg kommer. Troligast dock inte förrän först på lördag. Önskar er alla en fortsatt trevlig vecka.
För återkoppling - jag hann till bilen före lapplisorna i fredags, tack och lov.
Nu åter hemma efter en härlig tjejhelg i mysiga Tomelilla. Vi var sju glada rackare som intog huset i fredags. Tre av oss flög tillsammans från Bromma, tre av oss samåkte i bil från västkusten, och en av oss var redan på plats eftersom hon de facto äger sommarhuset. Eller ja, hennes familj vill säga. En helg med mycket god mat, vin, skratt och prat. Som alltid laddar jag batterierna rejält i det sällskapet.
Lördag förmiddag spenderade vi på ML Borstteknik. Efter en genomgång av ägaren, shoppade vi loss i butiken. Så i vårt kök hänger nu en diskhandduk i tyg med fint fjärilsmönster, och en grön diskborste står väl placerad under diskbänken. Enligt utsago ska båda dessa atteraljer hålla i flera år, och ersätta gängse produkter såsom Wettextrasor och billiga månadsdiskborstar. De behöver tvättas och kokas ofta, that´s it. Således går de väl in i mitt miljötänk. Det ska bli spännande att se om de håller vad de lovar.
Dagen bjöd vidare på kräftsmörgås till lunch på prisbelönt Olof Victor, samt en promenad längs med havet vid Sandhammaren. Därefter var det dags för middag på den mycket pittoreska och av White guide rekommenderade, pizzerian Friden, beläget precis mitt i ingenstans på Österlen. Idag hann vi med en ljuvlig långfrukost innan det var dags att packa ihop för helgen och slutligen åka hem.
Kungen och Svarta pärlan hämtade mig på Bromma flygplats. Jag har nu blivit bortskämd med att få njuta av Kungens pasta med köttfärs, har gottat mig i badrummet med hemmaspa, och nu är det hög tid att bänka sig framför söndagsfilmen. Det är med andra ord sannerligen inte illa att vara hemma heller. Jag är verkligen lyckligt lottad. Det här har varit en synnerligen bra helg.
Efter en vecka med både förkylning, tjänsterresa till Norrköping och en hel del administrativa göromål, börjar det nu närma sig helg. Känner mig pigg, glad och stark. Ikväll lyfter planet mot Malmö för en härlig tjejkväll i pittoreska Tomelilla på Österlen. Men först ska en långsitting i mötessalen på jobbet avklaras och några mail besvaras. Därefter bär det av.
Dagens stora utmaning är att göra sig klar i tid denna morgon. För kl 8:00 pricktid sätter de igång här ute. Lapplisorna. För på min gata får man gärna parkera gratis. Förutom på fredagar. Något jag inte tänkte på när jag glatt krånglade in min Svarta pärla mellan två andra bilar där det igår fanns plats. Ett otyg det där. För i vinter lyser snön kritvit med sin frånvaro. Backen är bar. Mig veterligen står ingen sandsopare på plats runt hörnet för att genomföra allmän städning heller. Men flytta bilen, det ska man. Det står klart och tydligt på den myndiga skylten härnere. Suck.
Så dagens inlägg blir kort. Tänderna ska borstas och håret likaså. Jag har nu bara 33 minuter på mig.
Efter snart två år med Kungen uppmärksammade jag först igår något ytterst intressant. Det började med att jag visade honom mitt nya twitterkonto. Förra kontot, som nu är nedlagt, skrevs under alias. Mitt nya går istället under mitt riktiga namn. Det innebär med andra ord att jag absolut kan skriva precis vad jag vill. Men konsekvensen blir ändock jag kommer att tänka efter mer nogsamt före jag trycker på skicka-knappen. Här startade vår diskussion kring avtryck som görs på internet. Vissa helt oåterkalleliga. Det gäller att hålla tungan rätt i mun så att man verkligen inte slinter iväg på tangenterna i onödan. Tänkvärt.
Därefter slog vi in mitt namn på Google med syfte att kontrollera vad mina knapptryckningar hittills har ställt till med. Som väntat dök inte något direkt intressant upp, men visst, jag har de facto lämnat en del digitala spår på nätet. Även en och annan bild. Fortfarande inget konstigt, men mitt namn cirkulerar bevisligen runt i något större utsträckning än vad jag först trodde.
När vi sedan gjorde en slagning på Kungen uppenbarade sig det som jag finner mycket intressant. HAN finns nämligen inte med någonstans. Alls. Hur jag än försökte kunde jag inte finna det minsta lilla spår av att karln överhuvudtaget existerar. Hans, för mig okända, namne är däremot betydligt mer aktiv. Sportresultat hit och serietider dit. Ett och annat hiskeligt foto hittade vi också, på både den nämnde namnen och dennes otaliga bilar. Tack och lov ser min kung inte ut på det sättet. Han är faktiskt riktigt snygg. Iallafall när han rengör sina brillor. Och emellanåt trimmar skägget.
För mig är det dock fortfarande en gåta hur någon har lyckats undvika exponering i cyberspace, både frivillig och ofrivillig. Inte ens Ratsitliknande forum eller Stayfriends vet att han finns. Året är nu 2014. Det ska verkligen bli intressant att se hur länge till han klarar av att lyckas med det konststycket.
Jag anser själv att vi är relativt klimatsmarta, Kungen och jag. Vi handlar främst lokalproducerad mat och helst ekologiskt, även om det händer att vi ibland syndar till det med icke-miljömärkta varor eller importerade grönsaker från frysdisken. Vi äter inte speciellt mycket kött, men de gånger vi gör det är det kött eller fågel från Sverige som gäller. Mat slängs i princip aldrig, om man bortser från potatisskal, utan fryses in alternativt används någon dag efter sista förbrukningsdag. Här är jag till och med riktigt petig. För "bäst före" på förpackningen betyder inte "dåligt någon dag efter". När det kommer till att sluta skapa matberg via svinn, tror jag att gemene man har mycket att lära.
De saker vi inte längre vill ha säljer vi med fördel på loppis eller ger bort till organisationer för bättre behövande, utan att för den sakens skull fylla på hemmet med nämnvärt mycket nytt. För ingen av oss är några direkta storshoppare av rang. Vi köper det vi vill ha utifrån det vi faktiskt behöver, varken mer eller mindre.
Vår TV är fortfarande av den tjocka modellen. Något som jag med en dåres envishet försöker klassa som en "retro och således ganska cool" pryl. Det är dock få personer som köper mitt försök att klassa upp den tjocka tingesten lite. Sanningen är att jag inte klarar av att slänga en fullt fungerande elektrisk apparat enbart på grund av skälet att ett modernt hem bör stoltsera med en ny, platt och snygg doning placerad i fästen på väggen. Det är således anledningen till att TV-n blir kvar ett tag till. För så gammal är den ju trots allt inte.
Vidare slår vi av lampor i rum där vi inte befinner oss, nyttjar inte standbyfunktioner på nätterna eller kör golvvärmen i badrummet i onödan (läs i princip aldrig). Laddare till mobiler drar vi ur väggen när de inte används, och elementen är definitivt inte ställda på max. I sovrummet är det till och med riktigt svalt. Bra för miljön och bra för den ack så viktiga sömnen. För det mesta promenerar vi dit vi ska eller åker tunnelbana när vi rör på oss privat i Stockholm. Pant och glas returnerar vi alltid, och på vår dörr sitter en plakett som visar att vi undanber oss tryckt reklam. Överlag sköter vi oss således ganska snyggt, kan jag i ett initialt skede tycka.
MEN. På WWFs hemsida finns en ypperlig funktion för att mäta ditt eget ekologiska fotavtryck på jorden Tellus. Jag brukar göra testet lite då och då. Och varenda gång jag ser resultatet blir jag bestört. Jag gjorde det senast ikväll. Om alla skulle leva som jag gör, skulle 2,38 jordklot behövas. Mitt koldioxidutsläpp privat är lågt, men adderar jag effekten av min tjänstebil för mina mil per år mig genast över medel. En skrämmande siffra för någon som anser att hon faktiskt har ganska god kläm på hur det här med klimatsmartheten i vardagen fungerar.
Bevisligen kan vi fortfarande bli bättre, Kungen och jag. Till och med mycket bättre. Tjänstebilen kan jag dessvärre inte göra så mycket åt i dagsläget, speciellt eftersom vi redan nu knappt använder den privat. Men från och med nu kommer källsorteringskärl att monteras under den trånga diskbänken i vår lilla tvåa. Detta trots att vi har en bit att gå till närmaste sopsorteringsstation. Värmen på elementen i vardagsrum och kök slår vi härmed av. Det är ju faktiskt vår i Stockholm redan nu. Slutligen ska jag personligen sluta att dra ut onödiga dokument i printern på jobbet.
Det här med att vara förkyld är inte min grej. Jag gillar inte när näsan rinner, och jag misstrivs å det grövsta när jag inte känner någon markant smak i munnen. Förutom den metalliska såklart. För den följer med snuvan likt en TV-pejlare gör vid minsta lilla köp av någon känd butikskedjas multimediasystem. Oundvikligen.
Idag har jag, trots tvivelaktig sömn och djupa halsrosslingar, dock varit uppe relativt tidigt. Jobbet har fått sitt under morgontimmarna, och för tillfället gör jag allt jag kan för att nyttja min lunchtimme på bästa sätt. Det vill säga genom att styra upp min tillvaro gällande sociala medier. Det var några år sedan jag senast var verksam. Men nu är det dags att ta tag i engagemanget igen. Det är ju faktiskt något som tidigare har roat och, vid närmare eftertanke, fortfarande roar mig. Ett nytt twitterkonto har därför skapats, och mina två bloggar är nu länkade till diverse forum på det sätt jag vill. Den här bloggen syns enbart i forum där jag känner mig trygg att skriva om det mer privata. Den andra ligger däremot ute både här och där för allmän beskådan. Perfekt.
Nästa projekt är nu att länka in de fantastiska bloggar jag följer på permanent basis, och kanske även att se över mitt eget format en smula. Design har nämligen fått stå åt sidan ett bra tag nu, främst på grund av att jag inte har haft tid. Med tanke på hur framtiden kommer att se ut finns dock risk att formatet får bestå. Trots allt är ju innehållet det viktiga, något jag kommer att jobba vidare med tack vare utmaningen #Blogg100. Ett inlägg varje dag ger utrymme för reflektion på ett helt annat sätt än vad månadsvis uppdateringar av händelser gör. Jag ser fram emot det.
Sortering och strukturering vad gäller det viktiga i tillvaron har börjat. Det kommer med andra ord att bli en underbar vår.
Idag har jag legat nerbäddad med datorn i knäet. Anledningen till detta är inte att jag känner mig nämnvärt lat den här veckan. Ej eller att jag har tagit semester, eller fått för mig att under dessa dagar högaktningsfullt strunta i mitt jobb. Oh nej. För jobbar gör jag. Det är en nämligen en välsignelse likväl som en förbannelse att ha möjligheten att arbeta hemma. Jag borde förmodligen sova mer för att rida ut min snuva så snabbt som möjligt. Det är dock lite svårt med tanke på att endast 2,5 veckor återstår till mitt tjänstbyte. Så här befinner jag mig således jobbandes i pyjamas, rödnäst och grann. I min soffa.
Några trevligheter har jag trots allt hunnit med. En av Kungens böcker hade jag före idag inte läst, Rasande Rose av Stephen King. Jag gillar hans stil, och boken har därför under kvällen blivit omsorgsfullt plöjd från pärm till pärm. Jag läser snabbt, jag vet. Och något säger mig att jag kommer att drömma om bindgalna poliser inatt. Jag har även korrekturläst en spännande novell som inom kort kommer att skickas in för eventuell publicering. Hon är duktig, min mor. Jag är glad att se att min julklapp till henne börjar bära frukt. Vidare har en fråga ställts mig i min hall. Mitt svar var nej även denna gång. För jag vill inte bli ordförande i någon förening just nu. Och absolut inte i det hus där mitt hem, läs min borg, är beläget. Här vill jag bara vara, inte jobba. Så kommer det därför att förbli.
Kvällen kommer att fortsätta som dagen började, det vill säga i nerbäddad position i soffan. Eventuellt fortsätter vi att gräva ner oss i den frågeställning som vi roade oss med att diskutera igår kväll. För om en pojkes organ kan kallas "snopp" utan att ordet innehåller någon laddning, vad kallar man då en flickas? De flesta benämningar är nämligen inte trevliga, och eftersom många dessutom ofta är förknippade med svordomar, skam eller liknande negativiteter, känns de överlag mindre lämpliga att lära ut till små barn som vill veta vilken kroppsdel de kissar med. Orden som återstår är då "slida", vilket i mina öron låter synnerligen pragmatiskt och dessutom ganska konstigt, alternativt det förgulligande ordet "snippa" - vilket känns tillgjort och därför ännu märkligare. Så vad säger man? Könsorgan? Framstjärt? Kisseriet? Vi vet faktiskt inte.
Det enda vi kan konstatera, Kungen och jag, är att när det gäller något acceptabelt ord för att beskriva just det epitet, går utvecklingen sannerligen inte framåt.
Februari har varit en underbar månad. Två veckor spenderades på ljuvliga Tobago i Västindien. En resa som jag sent ska glömma. Inte minst eftersom jag bara ett par dagar innan flyget lyfte, fick ett glädjande besked om det jobb jag har sökt. Således kan jag bara konstatera att ibland slår faktiskt en ynka åttondelschans väl ut! Så även om 1 april kanske inte är det mest fördelaktiga datum man kan tänka sig ur ett karma-perspektiv, byter jag då tjänst. Det kommer att bli spännande, utmanande och krävande. Ännu en pinne i karriärskrukan. Precis som jag vill ha det.
Vidare har Kungen fyllt år, samt fått goda slutbetyg i samtliga ämnen som han fördjupat sig i under den här vintern. Jag är en mycket stolt flickvän. Har haft vänner på middag, genomlidit en sprakande Mellofinal på plats i Friends Arena samt har haft avdelningsmöte med avslut på gocartbanan. Nästa helg vankas tjejmys i Tomelilla och därefter följer trevligheter i form av resor till likväl Malmö såsom Gotland och Riga. Finbesök av bästa tjejerna från norr är inplanerat under två skilda helger i vår, och samtliga inbjudningskort till festen är nu lagda på lådan.
Idag har jag bytt fackförbund, förhandlat ner min låneränta rejält och sett över mina försäkringar. Moget värre, och jag känner mig nöjd. Papperen är sorterade, vilket brukar vara ett signifikant tecken på när jag har ordning i mitt liv. Vidare har jag precis fått grönt ljus att något senare än alla andra haka på #Blogg100, startat av den extremt driftige Fredrik Wass, som det för övrigt nu var alldeles för länge sedan jag träffade på i något sammanhang. Blogg 100 känns roligt, och är precis vad jag behöver för att åter komma igång med bloggeriet. Således är allt nära nog perfekt på de flesta plan.
Tillvaron kan närmast beskrivas som prima. Så ett stort Halleluja och rungande Bazinga på den!
