I skrivandets stund ligger jag ovanpå täcket tillhörandes en riktigt skön säng. På ett hotellrum i Visby. Där är jag nu. Anlände igår natt. Med färjan. Idag har jag kört knappa 15 mil. Och imorgon blir det några till. Därefter åker jag hem igen. Och packar om min väska inför torsdagens hotellnatt. Är glad att vinterdäcken redan sitter där de ska. För nu börjar de behövas.
Just idag känner jag mig på riktigt gott humör. Lördagens urladdning och söndagens sovmorgon var nog precis vad jag behövde. För söndagen blev bra. Riktigt bra. Jag tog mig själv på orden. Och gjorde i princip inte något alls. Förutom att pyssla. Bada. Höll en föreläsning för Kungen kring dofter. Vad de betyder för själen. Och vid vilket tillfälle som vilken rökelse med fördel bör användas. Han lyssnade. Och lärde säkert. Road är ordet. Och tålmodig.
Måndagen var intressant. En lada besöktes. Och inte vilken lada som helst. Fick ge kommentarer på det kommande. Spännande ska det bli. Och ikväll har jag förberett inför morgondagens kurs. Har bokat in mig på hela åtta veckor. Med distansstudier. Kring författarskap. Ser fram emot det. Ska bli roligt att fokusera på mitt eget på ett mer praktiskt plan.
Den kommande timmen njuter jag av fotboll. Sverige vs Tyskland. Därefter släcker jag ner. I god tid för att hinna få ihop sju timmars sömn. Mer än så finns inte att för tillfället förtälja. Livet känns åter helt ok.
Igår var en hiskelig dag. Trots en långpromenad i det fina reservatet lyckades jag inte riktigt vända till mig själv. Vilket är relativt ovanligt. Har vanligtvis en synnerligen god förmåga att dra mig upp alldeles själv när jag känner mig låg. Och mitt humör brukar alltid lossna till det bättre vid närkontakt med vacker natur. Den här gången blev promenaden dock mest ett projekt att sätta ena benen före det andra. I syfte att ta sig framåt.
Kungen gjorde givetvis det han kunde. Såg nogsamt till att inte haka på mina sura kommentarer. Plockade undan efter sig hemma. Stilade upp sig för en utekväll på stan. Han är jäkligt snygg när han gör det. Till min stora förtjusning. Mysmiddag på restaurang stod på agendan. Som planerat. Iallafall i princip. Biobesöket ställde vi in. De filmer som för närvarande visas kändes riktigt inte aktuella. Den godbiten sparar vi således till ett annat tillfälle.
Middagen blev dock sådär. Restaurangen vi hade tänkt oss var redan fullbokad. Tyvärr. Så vi fick nöja oss med alternativ två. Ett högljutt, skränigt och ganska rörigt ställe. Vilket inte riktigt föll någon av oss på läppen. Min mat var dyr och slabbig. Kungens hörselgångar fick sig en rejäl genomkörare. Ett ställe på nivån sisådär ok. Om man vill endast vill dricka öl. Ty samtal i normalt tonläge fanns dessvärre inte på kartan. Kvällen blev således inte alltför lång. Vi var hemma i god tid. Till följd att inatt har jag lyckats få ihop hela tio timmar tillsammans med John Blund. Välbehövligt. För idag känns allt mycket bättre.
Jag gillar att veta vad saker och ting beror på. I det här fallet är mitt humör svåranalyserat. Obalans är det närmaste en förklaring jag kommer. Alltför mycket att göra. Alltför lite fritid. Något för lite socialt umgänge på veckorna. Vilket givetvis är en direkt följd av ett hysteriskt resande och en hel del inbokade hotellnätter. I ensamhet. On the road. Inte alltid så roligt som det kan låta. Jag är som sagt något less på min tillvaro. Där lugnet lyser klart och starkt med sin konkreta frånvaro. Suck.
Så mycket att göra, posttraumatisk chock efter den juridiska maran och obalans i vardagen kryddat med en stor dos av kontrollbehov verkar vara ingredienserna i surpillerna som jag bevisligen har knaprat i mig i en månads tid. Kanske är det dags att lära sig att släppa taget lite. Jag behöver möjligtvis inte ha koll på precis allt. Vilket Kungen har försökt förklara för mig. Han finns ju där. Och även om han inte kan vara precis lika petig som jag i precis allting, så gör han sannerligen sitt bästa. Saker blir gjorda. Ansvar tages verkligen. Om än inte riktigt i min takt. Alla behöver inte gå från noll till hundra och tvärtom på en konstant basis. Vilket jag kanske inte heller kan begära. Och kanske är en långsammare takt i längden sund. Resultatet blir ju bevisligen ändå detsamma.
Dags att tagga ner således. Och ge min omvärld lite tilltro. Helt enkelt. Jag behöver kanske inte ha ett finger med i spelet gällande precis allt. Bara förlita mig på att andras sätt att göra saker också funkar. Riktigt bra dessutom. Jag borde således kunna ta det lite lugnt. Ska göra mitt bästa för att försöka. Det behöver jag. Troligen. En insikt så god som någon. Och sannerligen bra att lära sig till slut. Vid pushing 40. På tiden. Han är ruskigt bra, min kung. Jag är väldigt glad att jag har honom. Han finns där. Även när jag är låg. Och har svårt att se det ljusa i tillvaron. Även om jag inte alltid säger det hjälper han mig att vända. På sitt eget speciella sätt. Det här måste vara kärlek i sin sanna form. Något att fokusera på och glädjas över. Jag ska försöka.
Även idag är vädret ljuvligt. Vi gör ett nytt försök. Med reservatet. Idag borde humöret således banne mig vända. Ser fram emot det. Och en spakväll i badrummet. Den här söndagen borde bli bra. Håller en tumme och vänder nu ansiktet mot solen.
Jag kollade precis igenom mina senaste inlägg. Det var ingen trevlig syn. Deprimerande läsning. I en månad har jag varit mer eller mindre utpumpad. Seg. Sur. Trött. Inte alls mig själv. En period tragglandes i lera helt enkelt. Upp till knävecken. Och det värsta är att jag inte riktigt verkar vara klar med harvandet i modden ännu.
För jag har väldigt svårt att slappna av. Sådär på ett sunt och bra sätt. Visst, jag sover. Degar ner mig i soffan. Gärna med en skål chips i famnen. Eller annat godis. Men kvalitetstiden lyser med sin frånvaro. Jag är helt enkelt inte på humör. Sömnen är inte regelbunden. Ej heller djup. Jag vaknar. Icke utsövd. Ständigt medveten om hur mycket jag har kvar att göra. Överallt.
På jobbet framför allt. Motivationen ligger dock inte på topp. Jag är less på det här. Att rycka i allt och alla. Jag hinner inte med. Och sparkar istället bakut. Kanske har jag hybris. Världen klarar sig säkert alldeles utmärkt utan mig. Eller inte. Hur som haver känns utmaningen inte rolig längre. Om den nu någonsin har gjort det. Visst, det är kul att få cred. Javisst, jag är duktig. Men det vet jag redan. Den cred jag får räcker helt enkelt inte. Jag lyfter inte längre av det.
Det jag behöver är lugn. Tid att jobba med det jag vill jobba med. Inte med "Projekt städa upp efter andra" i rekordfart. För hänsyn tas inte till situationen när det gäller årets mål. Funderar ibland på att kliva av helt. Öppna ett litet bokcafé någonstans. Pilla mig i naveln dagarna i ända. Ägna mig åt min egen person och renodlat självförverkligande. Avstå allt som heter ansvar. Observera utifrån och från sidan vad som skulle hända med de mina då. Förmodligen ingenting. Allt skulle återgå till det normala. Som det var innan. Vad spelar det då för roll att jag jobbar häcken av mig för förbättring?
Just nu oroar jag mig mycket. För framtiden. Att lägenheten ska visa sig vara i ett sämre skick än vad jag egentligen tror att den är. Över att vi aldrig någonsin ska kunna resa som vi vill. Eller köpa sommarstuga. Kanske bilda familj. Små saker som att kuddarna inte ständigt är puffade har plötsligt blivit högst väsentliga. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Istället för att fokusera på det som är bra hamnar jag i kontrovers med mig själv kring sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vill göra allt men ändå inget. Vill träffa folk men helst gräva ner mig. Vill träna och få till min fysik men hamnar istället med fördel i soffan med godis. Vill vara glad. Som jag brukar vara. Men det är svårt just nu.
Jag är således inte riktigt i balans. Någonstans har jag koll på det där. Vet vad jag borde göra. Meditera mer. Bjuda hem folk. Röra på mig. Läsa en bok. Pyssla. Ägna mig år jag-saker. Sådant som jag gillar. Men det är svårt att finna ro i dessa tider. Istället tenderar jag att ut aggressionerna hemma. Klandrar Kungen. Ibland med fog för irritationen, ibland inte. För han gör oftast det han kan för att underlätta. Har stor förståelse för mig och min situation. Och är dessutom i god färd att styra sitt arbetsliv mot något riktigt bra. Studier väntar. Han är riktigt jävla skitduktig. Tar tag i allt och fixar så att det blir bra. Jag är stolt över honom. Just nu har jag bara inte kraft att säga det. Stötta. Glädja mig som jag egentligen vill åt hans framgångar. Energin går nämligen för tillfället främst åt till att hålla mig själv fungerande på jobbet. Att le. Tror dock inte att jag lyckas nämnvärt bra med att hålla mungiporna uppåt.
För åter igen. Jobbet. Jag kräks nästan lite i munnen av bara tanken. Det är frustrerande att inte få tid att jobba helhjärtat med det som jag egentligen borde ha tid att jobba med. Utvecklingsbitarna. Det är fortfarande alldeles för mycket basic som inte sitter där ute. Tröstar mig med att jag dock snart är där. De flesta av de mina är inte sena att förstå. Snarare tvärtom. Jag och min ordning är välkommen. I merparten av fallen. Och de som inte vill åka med på mitt tåg kommer i vår helt sonika att åka ut. De vet bara inte om det ännu. År 2014 kommer således att bli betydligt enklare. Då ska jag skörda det jag under 2013 har sått. Ogräsfritt. I fina prydliga rader. Med råge. Bara två månader kvar med andra ord. Må november och december månad hålla sig lugna.
Idag är det dock lördag. Tidig morgon. Vinterdäcken sitter redan på Svarta Pärlan. Bultarna ska dubbelkontrolleras av verkstad under förmiddagen. Därefter vankas höstpromenad i reservatet. Följt av eventuell bio och god middag. Samt förrådsstädning. Igen. Skiten ska nu ut. På alla fronter. Dagen är vacker. Kanske lyckas jag njuta av den. Kanske inte. Vi får se. Jag hoppas på det första. Det är så dags att bli mig själv igen. Jag saknar mig. Mycket.
