Från noll till hundra och tvärtom

Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag med glädje gonar in mig i täcket en söndag morgon. Eller iallafall gonar in mig i täcket. Med glädje var en överdrift. Vanligtvis vaknar jag vid åtta. Som senast halv nio. Redo att möta dagen. Studsandes ur sängen. Kaffekannan brukar koka innan strumporna sätts på. Lycka över livet. Det brukar vara mitt signum.

 

Den här morgonen kändes dock den vanliga proceduren extremt onödig. Inte för att täcket veckade sig skönare än vanligt. Eller att kudden gjorde sig extra mjuk. Oh nej. Jag ville helt enkelt inte. Kroppen sa nej. Att stiga upp kändes meningslöst. Varken mer eller mindre. Konstigt nog.

 

För jag saknar egentligen inget. Gårdagen var bra. Kungen och jag hade en skön dag i reservatet. Promenerade 7 km i strålande solsken. Jag njöt. Kände mig glad. Spexig. Som vanligt. Vi trivs. Båda två. Min kung är fantastisk. Och kvällen var perfekt. Middag med kollegor innan den stora festen gick av staplen. Socialt. Trevligt. Värme. Precis som jag brukar vilja ha det.

 

Festen i sig var rolig. Jag gillade att få sitta i publiken. Vara oexponerad. Skrattade. Från hjärtat. Roade mig. Gladde mig åt födelsedagsbarnets lyckade överraskning. I ungefär fyra timmar. Och så plötsligt tog orken slut. Bara sådär på en gång. Har sällan tidigare tagit en taxi hem innan tolvslaget. Igår toppade jag den tiden med en timme. Och sov tungt innan söndagen slog in. Märkligt. Men välbehövligt. Bevisligen klarar jag inte mer just nu.

 

I skrivandet stund sitter jag i soffan. Plåstret är på. Så även strumporna. Men det är kungen som idag har kokat kaffe. Och laddat högtalarna med avslappnande musik. Pussat på mig. Massor. Och har påtalat att solen skiner även idag. Han har rätt. Han är bäst.

 

 

Det kan sannerligen behövas inför kommande vecka.