Från noll till hundra och tvärtom

En tröstlös vecka börjar gå mot sitt slut. Vilket är skönt. För jag är trött nu. Sover dåligt. Och magen är grinig. Humöret tryter. Ja, jag brukar definitivt vara mer munter.

 

Någonstans på vägen har en komponent för mycket smugit sig in. Vilken vet jag inte. För skeva riktlinjer kan jag klara. Mycket jobb gör i sig ingenting. Att täcka upp för flera brukar inte vara något problem. Även om det ibland kan kännas störande att inte kunna fokusera endast på sitt eget. Mitt nya. Speciellt med tanke på hur väl det visat sig behövas. För det är inte ordning därute. Alls. Aningens oväntat. Men ett faktum.

 

Vidare brukar jag med glädje ställa upp för mina vänner. Är vanligtvis ganska orädd. Har inte direkt någon scenskräck. Den här gången kändes det dock helt avgörande att få möjlighet att stå över. Vilket i sig skapar en annan stress. I form av känslan att ha svikit. I sig inte alls behagligt. Eller likt mig. Men bara vetskapen om att ersättare är utsedd gjorde underverk med min puls. Den dämpades något. Kanske kan jag nu på riktigt börja se fram emot lördagens fest. Som jag brukar. Vore skönt om något kunde kännas normalt.

 

Sedan årsskiftet är vi två i lägenheten. Delad glädje sägs vara dubbel. Och det är den. Jag skriver under på det med eftertryck. Jag är kär i min kung. Och vi har det bra. Äter gott. Gör roliga saker. Har bjudningar. Njuter av weekendresor. Från och med snart blir dock tillvaron aningens osäker. En av oss kommer nämligen fortsätta med att ha alldeles för mycket att göra. Och den andra kommer dessvärre att ha alldeles för lite att göra. Loose-loose. Inte bra. Jag hatar att leva i ovetskap om vad som kommer. Jämvikt är bäst när medianen befinner sig i mitten. Ett universum i balans är således bevisligen inte alltid av godo.

 

Lägenheten i sig är fin. Jag har saknat den. Det fattas lite småfix. Vilket enbart hade inneburit roligt och stimulerande pyssel så tillvida att det inte hade varit för den ständigt överhängande juridiska maran. Den gnager mig ända in i själen. Speciellt med tanke på att det är jag som har rätt. Väntan är det värsta. Under tiden som jag våndas tänker jag sluta röka. På ett sådant sätt att jag själv känner mig säker. Gudarna, fan&hans mormor och alla andra däremellan ska veta att jag inte är sugen. Motivationen saknas helt. Men det ska gå. Samtidigt som jag bör bearbeta mina extrakilon. De där som envetet har satt sig runt min midja när jag tröstat mig med gott. Stress när den ter sig som bäst helt enkelt. Inifrån och ut. Toppen.

 

Så svar ja. Jag känner mig låg. Nere. Mina närmaste vet. Och apoteksdamen som kontinuerligt säljer mig rosenrot. Ingen annan. Orkar än så länge hålla min mask. Utåt. Vill helst inte berätta. Folk förstår ändå inte. Saker tolkas fel. Jag är intresserad av att få lugn och ro. Kanske någon extra kram. Lite uppmuntran kring att jag är bra. Men absolut inte någon medömkan. För så illa är det inte. Även om de senaste veckorna har varit skit. 

 

Nu är det helg. Jag ska mysa med kungen. Så nästa vecka kanske allt känns bra igen. Osannolikt måhända. Men inte alls omöjligt. För kanske kan jag lura tillbaka mig själv om jag verkligen försöker. Finns ju faktiskt här någonstans innanför det buttra och muttrande skalet. Och även skalet njuter faktiskt emellanåt av solen.