Blow the demons away.
Kategori: Livet
Det är lätt att fastna i tankegångar kring vad man borde ha sagt. Och borde ha gjort. När det väl begav sig. Den typen av ältande tillhör kanske människans natur, vad vet jag. Oavsett så är det precis vad jag nu gör. Återkonstruerar händelsen i efterhand. Flera gånger om dagen. Går igenom argumenten. Fick jag sagt det jag ville säga? Att situationen var orättvis. Att min heder och moral faktiskt bör anses vara hög. Kanske till och med högre än normalt. Lyckligtvis kommer jag alltid fram till samma sak. Jag gjorde en fullfjädrad insats i onsdags. Mina ord fick precis den tyngd jag ville. Segern var obestridligt min. Helt enkelt.
För som sagt, onsdagens institution är inte till för att döma till den ene eller andres totala fördel. Oh nej. Grundinställningen är istället att hitta en gyllene medelväg. Som båda parter kan acceptera. Ju mer jag tänker på det desto klarare framstår vinsten. För hade jag inte haft rätt i sak hade utfallet blivit ett helt annat. Nivån på förlikningsförslaget var till för att skydda mig. Inte för att döma mig. Vilket jag hoppas grämer min icke förberedde och uppenbart pinsamme motpart till döddagar. Det glädjer mig att han fick skämmas. Och framstå tydligt i naken och klar dager som den blodsugande igel och lycksökare som han verkligen har visat sig att vara. Framför en rutinerad nämnd med stål i blicken.
Jag unnar honom det. Och allt annat otrevligt som kan tänkas hända honom under de kommande åren. Inte något farligt givetvis. Snarare av kalibern konstant diarré. Eller invasion av silverfiskar och mjölbaggar i alla hans framtida bostäder. Att hans utlandsresor alltid infaller under monsunperioder. Sånt önskar jag honom. Med hela mitt hjärta.
För nu när det är över kan jag äntligen tillåta mig att släppa fram all den vrede jag har tryckt undan. I så många månader. Över det orättvisa i situationen. Över lagen om alltings jävlighet. Jag känner inte hat. Det är inte den typen av person jag är. Eller vill vara. Känslan av förakt för oss istället närmare sanningen. Och harm. Kränkt är vad jag har varit. För det är inte trevligt att bli utsatt för något som i det närmaste kan liknas vid förtal. Även om jag nu äntligen har fått min revansch. Och upprättelse.
Kanske min känsla bäst kan beskrivas med musik. Jag väljer att försöka. Därefter ska jag släppa det här. Gå vidare. Leva mitt liv med vetskapen om att jag är en god människa. Med hög moral. Bevisligen är det inte alla förunnat. Dock är det tursamt nog inte någon eller några personer som jag behöver beblandas ytterligare med. Någonsin. Det känns tryggt.
Så varsågod, Timbuktu. Blow the demons away.
