Vid klagomuren.
Kategori: Livet
Jag gillar att veta orsaken till saker och ting. Och således är jag absolut inte förtjust i motsatsen. Vilket givetvis för mig till någon sorts diagnostiserande. Av mig själv. För jag är för tillfället inte riktigt med i matchen. Dessvärre vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Posttraumatisk stress. Är det något som existerar? Eller är det bara jag?
För jag är trött. Obeskrivligt trött. Igen. Vilket jag inte borde vara. Inte nu. Kanske har året nött mer på mig än vad jag egentligen förstod. Energidepåerna är i det närmaste tömda. Konstigt nog. Eller inte. För när jag blickar tillbaka på det som har varit kan jag bara konstatera att det har varit på tok för mycket. Dubbla arbetsbördor. I fyra månader. När jag egentligen hade behövt få tiden att koncentrera på endast en. För det behövdes. Och behövs fortfarande. De är ganska många därute som behöver stöd från mig. 1 maj var det dags att ta itu med ett avsked. Otrevligt men nödvändigt. Men från och med 1 oktober blir de dock ännu fler. I dagsläget har jag ingen spikad plan på hur jag bäst ska kunna klona mig. Det är mycket nu. Som sagt.
Lönen känns således inte kompatibel med uppgiften. Vilket jag har framfört. I ett läge där jag borde anses vara nöjd. Men det är jag inte. Tyvärr. Även jag har rätt att kosta precis det jag smakar. Som det är nu känns jag mest som ett redskap. Ett dugligt och brukbart sådant. Outslitligt. Det är jag faktiskt inte. Snarare tvärtom. Även om jag får cred. Mycket cred. Ofta. Från många av mina överordnade. Och deras chefer också för den delen. Kanske borde jag nöja mig. Se det positiva istället för att vilja ha mer. Ska försöka landa i den tanken. Om inte annat för min egen mentala hälsas skull. Men det stör mig. Ganska ordentligt faktiskt.
Lägg så till den juridiska maran. Hon har inte varit rolig. Hennes framfart har verkligen haft en negativ inverkan på min tillvaro. Nio månader av konstant underliggande molande spänning. Det gör inte susen för humöret, jag lovar. Nu är det dock över. Tack och lov. Men kanske pågick ärendet så pass länge att även efterföljden kommer att bli lång. För på grund av någon konstig anledning verkar urladdningen ha kommit retroaktivt. I efterhand. Den pågår just nu. Med full kraft. Det är den enda förklaringen jag kommer fram till när jag analyserar mig själv.
För jag orkar inte rikigt. Inte som jag brukar. Det är jobbigare än vanligt att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Det känns inte roligt att få extra uppgifter att tackla. Jag gillar inte att alltid behöva vara den drivande i alla situationer. Den starka som löser allt. Alltid. Någon annan får gärna axla den manteln ett tag. Själv skulle jag helst vilja grotta ner mig. Ta det lugnt. Landa i vetskapen om att jag inte behöver hålla i alla trådar. På ett sätt som känns påtagligt. Synligt. Med resultat. För mig är det en gåta att inte folk förstår det. Agerar utifrån det. Hjälper mig att komma tillbaka. För det gör jag. Men just nu behöver jag en paus. Från det mesta.
Nu är det dock dags att ta itu med dagens jobb. Ikväll får jag krama min fina mamma. Ett litet tag iallafall. Därefter vankas en hel vecka på hotell. Till helgen ska jag ta det extremt lugnt. Pyssla lite. Kanske sätta sprätt på lite pengar. Släppa allt som heter krav. Eller planering. Det börjar bli hög tid för höst.
.
