Tiden och jag. I osynk som vanligt.
Kategori: Livet
En effektiv vecka på resande fot har nått sitt slut. Har träffat både lokala och myndigheter. Bra möten. Och de icke annonserade återbesöken visade sig vara synnerligen tillfredsställande. Jag blev nöjd. Det finns ett starkt lysande ljus i slutet av tunneln. Så lagom till hösten beräknar jag kunna ta ut den optimala kursen för full fart framåt. Längre tid än så tar det knappast att vända en tungrodd och rostig skuta. I detta är jag i fas. Vilket i sig är skönt.
Det som däremot tar ordentligt med tid på sig är den juridiska maran. Har fått beskedet att jag inte kommer att bli av med henne förrän till hösten. Bra på sitt sätt. Ytterst dåligt egentligen. För visst, jag kan logiskt sett välja att lägga det åt sidan tills det väl är dags. Fokusera all min mentala kraft på jobbet. Utan direkta störningar. Möjligheten finns där. Det stämmer väl in i tiden. So far so good. Om det nu var så det fungerade. För det gör det inte. Störningarna försvinner aldrig helt. De har istället en sällsynt förmåga att göra sig indirekta. Att jaga mig på nätterna. Dyka upp när jag minst av allt anar det. Ofta när jag slappnar av och sänker garden. Känslan är svår att släppa. Det blir en sommar med obehag i kroppen. Inte bra. Haunted. Det är vad jag är.
Något som definitivt inte finns i kroppen är istället det som borde ha funnits där. Och därefter lämnat den. För flera år sedan. Men jag har gjort annat. Rest. Studerat. Lekt karriärist. Förverkligat mig själv. Idkat självstyre. Med fast hand. Inget annat hade varit tänkbart. Så allt annat har fått vänta. Numera finns det en Kung i mitt imperium. Men vad hjälper det när royalismen verkar vara ett utdöende begrepp? Kanske har jag någonstans valt fel i ett av mina många vägskäl. För om den stora resan ska göras är det troligen sista minuten som nu gäller. Ospecificerat mål. Iallafall om det ska bli billigt. Här är tiden verligen inte på min sida.
För de resor jag egentligen vill göra just nu är främst världsliga. Kommersiella. Korta som långa. Med tunnelbana till fina restauranger och konserter. Samt med flyg eller båt till nya världsdelar. Vissa resor är själsliga. Jag behöver landa mig själv lite. Grunda mig bättre. Min egen jordkabel har länge varit ur funktion. Behöver hitta ett forum för balans. Gå en kurs. Se en musikal. Kanske i London. Eller Paris. Var som helst skulle duga. Vill även odla kryddor i mitt eget trädgårdsland. Måla mitt eget hus. Bygga en altan. Kanske pool. Ta dykcert. Lära mig att framföra en båt på ett propert sätt. Det är inte lite jag har kvar att göra. Listan är lång och tiden är knapp. Det stressar mig något.
Allt det här vill jag göra med Kungen. Det är rätt tid att bygga mer på "vi" och "vårt". Gjuta grundvalen. Ett måste innan större projekt kan planeras. På riktigt. Om vi vill. Men allt kostar pengar. Som jag förvisso har. Det hjälper dock inte. För ännu rullar de inte in på permanent basis. För oss båda. Vilket gör det hela något svårare. Frustrerande. Givetvis gör vi saker. Roliga sådana. Ofta. Vi har middagar. Åker på weekendsemestrar. Träffar folk. Rör på oss. Vi har det på det stora hela väldigt bra. Vissa skulle säga att vi lever. Fullt ut. Och det gör vi. I mångt och mycket. Kanske mer än många andra. Men det hjälps inte. Jag har ändock dragit ner lite på det extravaganta. Bromsat in något. Försökt synkronisera mig med rådande förhållanden. Men tiden gör såklart inte detsamma. Den tickar stadigt vidare. I en helt annan takt än min. Och skiter högaktningsfullt i att jag försöker tänka positivt att allt som ska göras hinns med. Ibland tror jag till och med att den snorkigt fnyser. Kanske borde jag inte bli så förvånad.
För jag ligger som vanligt tio år efter min tid. Osynk. Så har det alltid varit. Så verkar det även förbli.
